Nej, fram till det att läsarna integrerades i skärmen användes så gott som alltid en kapacitiv sensor. Bygger på samma teknik som skärmen.
Kapacitiv:
Den kapacitiva är tillräcklig känslig/högupplöst för att läsa av utrymmena mellan den yta som har kontakt respektive inte har kontakt. De ytor av fingret som har kontakt är ledande/"mer ledande" än de ytor som har sämre kontakt/saknar kontakt, och genom att analysera den informationen kan man skapa en bild av fingeravtrycket.
Optisk:
Den optiska läsaren bygger på att en CMOS-sensor/kamerasensor läser av fingerytan genom att ta en bild som sedan analyseras. Det handlar dock om en 2D-bild eftersom någon information om djup saknas, vilket gör det enklare att fuska med.
Utan en djupseende kamera (tex kan laser användas för att skapa en 3D-bild av fingerytan då man kan mäta tiden det tar för varje stråle att reflekteras), så kan det räcka att bara ta en bild på ett finger och sedan skanna denna bild.
Den utan tvekan mest säkra tekniken för fingeravtrycksavläsning är ultraljudbaserad. Ultraljudvågorna penetrerar det yttersta hudlagret och på så vis skapas en oerhört detaljerad bild av fingret, som är extremt svår att kopiera om man inte läst av personens finger med en motsvarande läsare och sedan lyckas bygga en fysiska kopia av både det övre och det undre lagret av fingret. Lär vara oerhört komplicerat.
En nackdel med optiska läsare är också att de är känsliga för smuts och vätska. En ultraljudbaserad avläsare påverkas inte nämnvärt om fingret/skärmen är blöt eller lite smutsig.
Click to expand...