Familjekris!

Vi pratat om det och det känns inte som det kommer att hjälpa, hon har tagit ett beslut och känner att det är rätt. För min egen del så skulle det vara till hjälp men jag vet inte om det hjälper oss. Kan jag ha fel?
Jag har fått dom svar jag ville ha och nu handlar det om ge henne tid och uttrymme för att komma fram till vad hon vill med sitt liv.

 

Det där låter ju faktiskt precis som en grej som tas upp i den här boken om mars och venus.

Jag minns inte exakt vad det stod, men det var just detta om att för män så handlar en fråga om att ge ett svar, en lösning, medans för kvinnor handlar en fråga om att få empati och samhörighet. Det är inte ute efter en lösning.

 

Inte för att förstöra tråden på något sätt eller vara lustig men jag tycker dessa kommunikationsmissar du beskriver känns väldigt klassiska.

Mannen pratar om att göra något, kvinnan säger "ok" till detta även fast de menar "nej men var hemma i stället är du snäll" och detta ska vi "bara förstå". Har själv råkat ut för det och jag tror alla råkar ut det i omgångar. I det här fallet har det dock varit en större sak som har tagit mer tid än att t.ex. gå till några kompisar och se en film över en kväll eller så. Tror de flesta av oss män är vana vid, eller snarare fungerar så, att få ett rakt nej om något inte är ok eller liknande.

Följer tråden med spänning och önskar dig all lycka!

 

Ja det är sjukt så många gånger jag och mitt ex bråkade precis av denna anledningen. Det kunde vara banala saker som att man sa "Men är det ok att du lagar maten idag menar du?" efter att hon erbjudit sig. "Ja!" som svar. Sedan efter några dagar kommer bajsmackan. "Du lagar ju ALDRIG MAT!".

Samma med allt egentligen. Min nuvarande flickvän verkar dock inte ha det problemet. Antingen är hon för snäll eller så är hon helt enkelt så bra!

 

Vi har pratat lite mer idag och det finns inga nyheter. Jag har bett om ursäkt för att jag inte förstod och för att jag varit borta mycket. Fast jag trodde det var ok. Jag skrev ett litet brev till henne där jag förklarade allt som jag känner och det har hon fått och hon blev rörd. Hädanefter kommer jag inte berätta mina känslor nånting mer.
Hon är säker på sitt beslut och det är separation som gäller. Hon har nämnt om det skulle finnas möjlighet för henne och bo kvar men då måste hon lösa min del av lånet och det klarar hon inte. Så vi har bestämt att det blir husförsäljning och vi ska ta hit en mäklare. Vet inte om det går för fort fram, vad tycker ni? Men hon är ju säker på sitt beslut, varför vänta? Sen frågade jag om vi skulle ansöka efter skillsmässa men då frågade hon varför det. Har jag för bråttom? Och varför frågar hon varför det?

 

Om hon har valt att gå ifrån dej, varför vill hon då vänta med skilsmässan?

Har varit i liknande situationer i livet (dock inte lika omfattande då jag inte hade barn eller hus då) och det har alltid varit att jag inte har "märkt" problemen.
Tjejer verkar ha en tendens till att bearbeta allt i sitt huvud istället för att rakt ut säga; Vi måste prata, jag mår inte bra i vårat förhållande! Och det gör att man själv framstår som en idiot som inte har märkt något.

Är skilsmässobarn själv och den skilsmässa mina föräldrar hade var ett rent h*vete! Vilket gjorde att jag blev den som fick ta hand om min lillasyster som det tog väldigt hårt på. Som barn fick vi även höra båda sidorna, då vi bodde varannan vecka hos mor/far. Och eftersom dom inte skildes som vänner så fick man höra mycket smutskastning mm.
När man är barn så har man svårt att förstå varför dom kan säga såna saker om varandra när dom tidigare älskat varandra. som liten så suger man åt sej av allting också.
Så är det något jag tycker så försök att hantera hela situationen så bra som möjligt så att om det nu blir skilsmässa, så kan ni åtminstone vara vänner.
Ni kommer ju även att ha delad vårdnad om barnen så ni kommer ju regelbundet att träffa varandra när ni ska lämna barnen.

Jag tycker även att du kan säga till henne att du tycker att hon borde ha sagt något till dej, så att du hade kunnat få en chans att kanske kunna rätta till allt.
Du kan ju bara påpeka det som en tankeställare så att om hon hamnar i samma sits i framtiden så kanske det blir lättare.
Man är trots allt två i ett förhållande och hjälper ju varandra i motgång, jag tror många par går isär just för att den som är tveksam inte tar upp det när han/hon känner att det inte är bra.
Jag talar av egen erfarenhet.

Min flickvän nu är dock helt underbar, vi hade en svacka tidigare iår och då sa hon direkt vad det berodde på och varför hon mådde så dåligt.
Så vi pratade ut och fann en lösning

Hade hon inte gjort det så kanske vi inte varit tillsammans nu.

Ska dock sälja huset jag bor i nu just för att få det att fungera, men vad gör man inte för kärleken.


Vill försöka ge dej lite peppande ord, så ta en dag i taget och var glad över dina underbara barn som verkligen är din stora glädje.
Vet inte hur gamla dina barn är men dom kan nog ge dej ett väldigt stort stöd i denna situation.

Efter skilsmässan (när allt hade lugnat ner sej) så kom jag både närmare min far och mor, vi fick en otrolig kompisrelation som inte fanns tidigare. Tror inte det hade blivit så om dom inte hade gått ifrån varandra.

Tråkigt nog så gick min mamma bort för 3 år sen, men den nära relation vi fick efter skilsmässan gör att jag minns henne med sån stor glädje och är så glad över den tid vi fick tillsammans.


Förlåt om jag gått offtopic i slutet men det kändes så befriande att få skriva av sej, kändes som att ytterligare en sten släppte från hjärtat.

 

hallå???

Går det inte lite väl fort??

Häromdagen visste du inget annat än att ni hade det bra, och nu får du veta som en blixt från klar himmel att dina barn ska få separerade föräldrar och huset ska säljas. Det är ganska STORA beslut på några dagar.

de flesta relationer brukar leva mer eller mindre åratal innan man tar tag i dessa stora val, men diskussioner på vägen dit, och kanske en återförening.

Ja, det var mina spontana och morgontrötta reflektioner.

 

Det kanske går för fort, jag vet inte. Kan inte tänka ordentligt, tusen tankar rör sig i mitt huvud. Pratar med nära och kära men det känns som att jag skulle behöva prata med nån psykolog. Mår så dåligt så att jag inte får vardagen och funka. Snart åker barnen till dagis och skola och då kommer jag sitta här alldeles själv med mina tankar. Innerst inne så vet jag att det skulle vara bra och jobba så man får tänka på annat men det känns som att jag inte orkar pga jag sover så dåligt. Det var mitt förslag att det skulle gå fort då vi går här hemma och trampar på varann. Och jag ältar allt och hon mår så dåligt just nu att alla hennes krafter går till barnen och få en fungerande vardag. Jag har vid tidigare livskriser reagerat precis likandant tyvärr. Man önskar man vore så stark att man klarade av vardagen på ett hyfsat bra sätt.

 

Sen lite mer tillägg till wmb....

Ja alltså, jag trodde vi hade det bra men egentligen verkar det ju som att vi inte haft det bra, kanske stundals. Hon har hållit det inom sig och till slut så rasar allt istället, och det verkar som hon gått och stört sig på min innebandy länge och väl utan att säga nått. Hon sa det själv på ett bra sätt, att hon har älskat mig så mycket att hon inte velat ta innebandyn ifrån mig.

Jag hoppas ju nånstans att hon kommer ändra sig och vill leva med mig. Men jag vet att jag inte kan bygga upp mitt liv på att vänta på hennes beslut. Men det finns inget jag hellre vill och det är det som gör så jävla ont och jag har ingenting och säga till om. Hon sa att hon hoppas mest av allt att vi hittar tbaks till varandra. Men att hon mår så dåligt just och är frustrerad att hon inte känner sina känslor för mig. Men jag vet att risken är stor att hon kommer fram till ett beslut där jag inte finns med.
Vad tror ni?

 

Tack för du tog tid dig och skriva. Hade dock missat ditt inlägg, hur det nu gick till för det var hyfsat långt

Angående hur tjejer är, jag tror också att det är precis så. Att dom bearbetar det i huvudet och säger ingenting förrans saken blivit så stor att det blir en stor grej av det.
Förstår att din barndom måste ha varit jobbig stundals. Det är inte när föräldrarna beter sig så. Men vi kommer inte göra det, iaf inte jag. Har inget emot henne och jag vill ha tbaks henne, jag älskar ju henne. Vi kommer göra det bästa för barnen.
Jag försöker få tag i en tid till familjerådgivare men det är långa köer. Har nån kvar och ringa. Åkte till jobbet också och förklarade situationen och chefen var väldigt förstoende.
Mitt enda krux just nu är att försöka få en fungerande vardag tills vi bestämt oss för att sälja huset.
Detta är grymt tungt (självklart) men jag är långt ifrån den person som jag brukar vara. Har konstant ont i magen och huvudet troligtvis pga att jag inte får i mig nån mat. Vet inte vad jag ska ta mig till och har klump i magen konstant.
Vill verkligen inte förlora henne men det kanske jag har gjort redan....

 

Då är det nog kört, om hon inte ens vill försöka med en ganska beprövad metod så verkar hon inte ge så mycket för er gemensamma framtid. Sorgligt att läsa. På ett par dagar vänder hela erat liv upp och ner och att inte söka hjälp för barnens skull låter väldigt märkligt. Hoppas det löser sig på bästa sätt för barnen.

Har hon så bråttom? Har hon träffat eller intresserat sig för någon annan kanske? Ta tid på er, ni har väl inte så brådis.

 

Nej vi har inte brådis. Vi kommer prata med en familjerådgivare så fort som möjligt. Men jag är rädd för att hon har gett upp hoppet JUST NU. Pratade med hennes mamma idag och hon har gått igenom en liknande separation och då mådde hon så dåligt då så att hon på nått stängde av sina känslor för allt annat. Och det är där min fru är idag, hon mår otroligt dåligt pga det som varit och sen tar ju det här uppbrottet mycket på henne, och då vet hon inte vad hon känner för mig. Hon vill hitta tbaks till sig och att hon mår bra och då kommer det visa sig vad hon känner för mig. Tyvärr för mig så är det bara och vänta. Men jag måste för min egen skulle försöka ta bort tankar som tex att vi hittar tbaks till varann för det bara svårare för mig just nu och sen också. VÅgar likson inte hoppas. Men innerst inne så vill jag inget hellre än att vi hittar tbaks till varandra.
Vi kommer i helgen försöka undvika varann så mycket som det är möjligt, hon ska bo hos våra bästa parvänner över helgen med barnen. Igår så frågade hon om det fanns nån möjlighet för henne att åka till samma väninna och sova över där utan barn. Jag hade dagen innan sagt till henne att jag skulle försöka träna lite grann igår kväll. Men jag sket i min träning och lät henne åka iväg och hon blev väl glad över detta. Och jag fick chansen och visa att jag inte låter innebandyn gå före henne även om det var en bagatell. Men det hade varit skönt o röra på sig lite grann.
Jag kommer sakna dom så jävla mycket under helgen men får helt enkelt sysselsätta mig med polare och lite plastbandy. Och kanske en bio.
Men det är grymt jobbigt, vaknar tidigt på mornarna med en klump i magen och tankarna bara kommer och då blir det självklart svårt och somna om. Varje gång jag pratar med henne så vill hela min kropp skrika ut att jag älskar henne och vill ha tbaks henne men mitt förstånd kämpar mot det och jag förstår att det bara gör saken värre. Hon vet vad jag känner och det får räcka så.
Synpunkter tas emot tacksamt och jag skriver här så fort jag bara orkar. Och sen är det bara otroligt skönt och se era svar, korta som långa! Och detta ska ni ha ett stort tack för!

 

scenario: Hon har inte fattat intresse för någon annan;

Låter som ni kommer att kunna hitta tillbaka till varandra, om ni båda bjuder till så där extra mycket. Om hon känner sig djupt älskad så kommer hon att få mycket svårt att lämna dig om det finns några känslor kvar.
Ett tips kanske är att även visa extra kärlek för barnen, och hur bra pappa du faktiskt kan vara. Detta kan låta manipulativt, men är för ert eget bästa då det inte alls låter som hennes känslor helt har svalnat.

Era problem verkar vara hennes problem, och låt henne bearbeta dom, få henne att känna sig nöjd med sig själv och sin tillvaro.

 

Av mina egna erfarenheter så kan jag säga att till 95% säkerhet så har hon träffat någon annan alternativt fattat tycke för någon annan. När en tjej går in i den processen är det nästintill omöjligt att vända denna nedåtgående spiral.

Men om det är så att hon inte kommit längre än att hon fattat tycke för någon annan, så är mitt råd att SNABBT ta initiativet och driva på det hela. Börja direkt med att skriva ut skilsmässopapper och ta initiativ och sätt ut hus/lägenhet till försäljning. Om hon är tveksam och känner att det är du som driver på för att plågan skall vara kortvarig så kommer hon tillbaks.

Tjejer vill känna sig jagade och inte tvärtom, därför fungerar denna taktik mycket bra såvida hon inte redan träffat någon annan..men då äre kört ändå.

 

Precis, du tänker väldigt mycket som jag. Jag tror att förutsättningen för att hitta tbaks till varann är att båda vill det i grunden och det har hon sagt, hennes ord: det finns inget hellre än att vi hittar tbaks till varandra. Och jag tror på henne för hennes kärlek har varit otroligt stark för mig, tex så var det hon som friade för 4 år sen. I SLUTÄNDAN kommer det bero på hur mycket känslor hon har kvar, om dem är tveksamma så kommer allt skita sig men om hennes känslor är starka så kan vi hitta tbaks.

Jag tror inte att hon fattat tycke för nån annan. Kan ha jättefel. Dels så har hennes känslor varit grymt starka för mig. Sen älskar hon barnen mer än nått annat och hon har sagt att hon inte vill att barnen ska behöva genomgå en skillsmässa osv.
Sen om hon hade fattat tycke för nån annan så tror jag även hon hade sagt det faktiskt speciellt när jag frågat.
Jag kan inte stressa fram en flytt när det finns barn omkring. Vi måste först hitta ett alternativt boende och helst 2 men en räcker när vi väl säljer huset. Jag kan bo hos nån kompis i nån vecka medans jag letar.

Somnade igår runt 24 och vaknade runt 05 imorse igen men lyckades hålla ordning på tankarna och slumrade om. Gick upp 7.30 och har ingen klump i magen idag och det känns skönt. Men det är lite jobbigt och sitta här själv och jag funderar på att åka till brorsan snart, vi ska ändå snart iväg och spela plastbandy.

 

Tar gärna emot tips hur jag ska bete mig mot henne? Ringa henne ibland, inte alls osv? När vi väl träffas, kramar osv? Hon kramar gärna mig och jag tycker det känns både skönt och jobbigt.
Hur jag ska allmänt bete mig mot henne.

 

Om hon kramar dig tycker jag du kan göra detsamma.

Huruvida du ska ringa henne och så vidare... fan det är en svår fråga. Gör du det kommer hon förmodligen uppfatta det som att du verkligen försöker, att du bryr dig och så. Men många tjejer vill ju inte heller att killar ska vara för påstridiga, speciellt om de är fundersamma (som nu?). Men som sagt: ringer du kanske hon uppfattar det som att du verkligen bryr dig och försöker (men det tror och vet hon väl redan?).

Herregud. Mitt inlägg kan inte ha gjort dig mycket klokare...

 

Strunta i om det går för fort, ni tar det som det kommer i eran situation!! och som sagt ta hand om barnen! barn är smartare och känsligare än vad man tror och tar in allt. är också ett skillsmässobarn, vilket i sig inte är negativt men hade ett par perioder när det helt enkelt inte fungerade mellan min mamma och pappa och helt plötslig stod jag där som budnäraren. barn blir då otroligt känsliga för stämningar och toner.
Så ta hand om barnen, det låter hårt men de är viktigare än allt annat, så mycket viktigare! och i framtiden blir det guld värt!

 

oj va jobbigt typiskt tjejer att alltid bearbeta hela grejjen i sitt huvud istället för att säga nått.
hade ett GRYMT uppbrott från mitt ex, samma dag som hon gjorde slut och jag stod där och fattade ingenting. allt hon sa var bara: ähh det är inte så farligt bara att gå vidare.
jag trodde vi hade det jättebra med så PANG bara sådär.
det jag märkte var ju att hon var KLAR så att säga med allt, jag var redan bearbetad och ute ur hennes liv. hade hon kanske sagt något om hur hon känt någon månad innan eller så så kanske det kunnat sluta annorlunda.

de tips jag kan ge är att plåga inte dig själv, jag vet man ältar skiten HELA tiden i början och man hoppas och funderar ut lösningar osv men tråkigt nog hjälper det sällan.

det som hjälpte mig var: kompisar, var självisk och ha kul(så gott det går), promenader hjälpte för mig iallafall. kanske gillar du något annat? just ja TRÄNING oxå!

VARFÖR SÄGER DOM INGENTING FÖR????

jag har inte barn osv vilket gör det enklare eftersom man kan bryta på ett helt annat sätt då. känner en kille på jobbet som har 3 ungar där det tog slut, satan va dåligt han mådde. var så illa att han faktiskt hamnade på sjukhus, fast där var det riktigt illa på ALLA plan: otrohet, vårdnadstvist, han blev hemlös och massor av djävulskap. men idag ett par år senare mår han prima och är en glad ungkarl.

hoppas det löser sig för er men gör det inte det så är det ingen hemlighet för någon att du har en tung tid framför dig. försök att tänka på dig själv man kan gå ned sig fördjälvligt både psykiskt och fysiskt.

nåja hoppas mitt dravel hjälpt dig något iallafall. lider verkligen med dig, det gör så jävla ont! tiden hjälper sägs det problemet är att den går så otroligt långsamt ibland...

höll på att glömma: tänk på barnen så att dom har det så bra dom kan ha det eftersom det är en stor omställning för dom oxå!

 

Kan bara hålla med, men med tillägget 99% säker.

Har själv varit just den killen men har med åren förändrats. Är nu 35 och gift med grym snärta på 31.

Det finns säkerligen något spöke i bakgrunden. Snoka inte för mycket utan var säker och var den man hon en gång jagade. Tipsen att ta kontrollen är bra och hade funkat på mig en gång i tiden.

Lycka till.