Familjekris!

Men vem säger att det är rätt?

Gå och dra ut på något man inte känner fungerar är ju som att långsamt döda sig själv mentalt.

Att relationer "lever vidare" är ju rent av värdelöst. Det är på tok för många barn som får växa upp med olyckliga föräldrar. Hellre två separerade föräldrar som mår bra än två som hänger ihop olyckligt.

 

jag växte upp med skilda och olyckliga föräldrar pga taskig skilsmässa å andra sidan. Finns många varianter på det där.

Menar mest att efter hans beskrivning så verkar det vara mer en fix idé och kris i livet snarare än brist på kärlek

 

Ja hans kärlek till henne verkar det ju inte vara något fel på. Däremot verkar det inte vara lika besvarat. Med det utgångsläget kommer resultatet hur mycket man än kämpar bli bra. Speciellt inte för ungarna.

Jag ser det logiskt. Sedan kanske min värld är fel och jag tänker snett men jag ser större chans att de blir lyckliga isär än tillsammans då de inte har känslor för varandra längre.

En av sakerna jag lärde mig ifrån mitt förra förhållande var just det. Man tjänar inte på att hålla kvar i något om man någon gång, på allvar, tänkt "Varför gör jag detta?". Det går att applicera på det mesta btw...

 

En lite update:

Vi har pratat väldigt mycket sista dagarna och det var väl synd att det krävdes en kris och separation till det. Vi har bra och vettiga diskussioner angående detta. Och jag har fått reda på allt som hon tänkt och stört sig på.
Det mesta vet ni redan. Men dessa tankar har gått så långt så att blivit bitter på innebandy och väldigt frusterad och dessa har fått henne och må sämre och sämre utan att säga nått. Har varit borta för mycket och det står jag för men det är tragiskt att vi inte kunnat nå fram till varandra. Hon har även pga samma anledningar känt att det mesta av ansvaret av barnen ligger på henne. Detta har med slutresultatet att hon mår dåligt och har tappat hennes känslor för mig, hon känner alltså inte om hon älskar mig. HON SÄGER ATT HON VILL INGET HELLRE ÄN ATT VI SKA HITTA TBAKS TILL VARANDRA. Men att hon behöver tid och uttrymme för att hitta tbaks till den glada person hon faktiskt är. Och då märker hon vad hon känner för mig.
Jag mår väl lite bättre idag, har landat i detta och får göra det bästa för barnens skull. Men självklart är jag är jättelessen över situationen. Jag älskar henne och barnen över allt annat.
Vi har haft en mäklare som har värderat huset och det blev ett positivt resultat. Vi försöker inte stressa fram nått men ändå nånstans skynda lite grann. För vi är båda överrens att om vi ska en kunna hitta tbaks till varandra, så måste vi flytta ganska snart så vi inte går och trampar på varandra. Och förhoppningsvis så saknar hon mig när hon är själv. Men tiden kommer visa vilken väg jag och hon kommer vandra i livet. Och älskar hon inte mig så är vi inte menade för varandra och då vill jag ändå inte leva med henne.
Men det är jobbigt då det är jag som orsakat mycket av våra problem. Jag skulle ha stannat upp och tänkt till för fem öre och förstått vad som är viktigt i livet. Och det hade ju definitivt INTE varit innebandyn.

 

Bra skit! Prata är alltid fint.

Hoppas att ni hittar tillbaka till varandra och att det är det bästa alternativet. Vem vet, ni kanske inte gör det, och är toknöjda med att vara vänner!

Vad som än händer är för det bästa. Det är något som är lätt, men dumt, att glömma. Gör som magkänslan säger er så löser det sig till slut. Gå in på hur andra säger eller vad man enligt Sveriges moralkakeregler "BÖR" göra. Gör vad som känns rätt för er!

Lycka till! Det kommer bli bra i slutändan vad ni än beslutar er för att göra resten av era liv!

 

En liten update:

Vi har pratat en del under helgen. Dock så vart jag besviken på henne då hon valde kröka på lördagskvällen och gå ut, hon erkände själv att hon försökte fly problemen och tankarna i lördagskväll. Men det är hennes val. Vi glider sakteliga längre och längre bort från varandra. Vi ska på familjerådgivning idag men det känns meningslöst i det syftet att vi ska kunna rädda förhållandet. Utan man får ta det så att man får tips och lösningar för barnen.
Hon sa i söndags kväll att hon älskar mig som pappan till våra barn men är inte kär i mig. Jag vill bara flytta ut, till min egen lägenhet, ha barnen varannnan vecka och komma till den punkt där det vänder, att man börjar må bra igen. Orkar inte må såhär! Fick reda på idag att en nära jobbarkompis på vårat företag på ca 80 anställda gick bort igår kväll efter en magsäcksoperation och det hade uppstått komplikationer. Hans hjärta orkade inte. Berättade det för min fru, hon frågade typ 2 frågor och sen började hon prata om annat, hon skiter väl i vilket. Tragiskt för i söndags sa hon att oavsett hur det går så skulle jag för alltid vara hennes närmaste vän. Vet inte om det är såna här vänner man vill ha. Men det väckte en tanke hos mig, är det en sån person man vill leva med!? Det kanske är det bästa som kan hända, att vi går olika vägar i livet!? Det känns så mer och mer.

Så mina kära forum-vänner, här går det fort utför!

 

De fyra klassiska faserna chockfasen, reaktionsfasen, bearbetningsfasen och acceptansfasen. Det är bara försöka göra det bästa av situationen.

 

Orkar inte skriva något jätte inlägg. Men vill bara poängtera att flytta isär, kan vara den bästa lösningen. Men det är inte många som tror på det heller. Jag gjorde det inte.. men nu efter 2,5år så är det dags att snart berätta för omgivningen att det är vi igen.

Min dåvarande, som snart är min nuvarande igen, tänkte lite som din sambo verkar ha gjort. Stängt in sig i sig själv, istället för att ta tag i problemet och tänkt att "det löser sig." Men det gjorde det inte för våran del heller... så en kall höstkväll 2008 tog hon våran 5månader gamla son och flyttade hem till sin föräldrar, 15mil bort.

Där stod jag... med tusen frågor som jag inte fick svar på den kvällen. Livet rasade samman. Veckor, månader gick.. vi pratade bara när det hade nånting med sonen att göra. Efter några månader började jag fråga henne vad det var som utlöste detta plötsliga beslut.. det hade tydligen legat och grott sen tidig sommar.

Hur som helst... det jag ville säga är att särborealtion alt separation kan göra att man hittar tillbaks till varandra.

Önskar dig all lycka (med eller utan henne) tillsammans med barnen!

 

Tack!

Inser mer och mer att separation är den enda vägen och gå på. Vi var på familjerådgivning igår och det var skönt/bra men som varit rädd för så kommer det inte förändra situationen eller hennes beslut. Hon gick dit under förutsättning att vi lär oss prata med varandra. Rådgivaren tyckte det gick för fort och bad oss vänta med husförsäljning osv men så fort vi lagt barnen hemma så frågade min fru om vi skulle sälja huset. Hon vill det.
Sen pratade vi lite mer om det mesta och jag förklarade min syn på barnen för henne, att jag vill ha dem 50/50, helst 100% men det går ju inte. Hon bröt ihop och sa att hon inte kommer klara av det, hennes förslag var att hon skulle ha barnen 10 dagar och jag i 4 dagar. Men det är inte så jag vill leva mitt liv med barnen, kommer ju för fan kännas som främlingar efter nått år.
Men iaf när jag förklarade läget så ville hon inte skiljas längre, hon skulle promt stanna och vi bo i huset. Jag förklarade att det kan bli svårt efter dom senaste veckorna. Jag frågade om hon hade tagit tiden med barnen för givet. Jag vill inte vara med varannanhelgspappa. Jag vill vara där 100%!!!
Frågade även om jon tänkt igenom allt vilket inte det verkar för hon sa att tex att det inte finns nån chans att hon släpper barnen under julhelgen. Frågade återigen hur hon hade tänkt sig allt, hon svarade att hon ville att vi skulle tillbringa julen ihop med barnen. Då frågade jag om det spelar nån roll om jag orkar umgås med henne så pass fort efter en separation med tanke på mina starka känslor jag har för henne.

Men hon sa till rådgivaren att hon tror att TID och UTTRYMME är det enda som kan rädda det vi har, att om känslorna finns där när hon bor själv, att hon saknar mig osv då kommer hon berätta det. Och jag tror hon har 100% rätt. Vi behöver tid från varandra för att se vilken väg hon vill gå. Men ändå vill hon att vi ska umgås i princip dagligen....och det förstår jag inte.
Som jag skrev i förra inlägget att jag börjar tveka om detta är rätt person för mig, det känns mer och mer för varje dag som går att det inte är det. Men det är svårt och se allt klart just nu med alla tankar osv som snurrar i mitt huvud.

 

kan bli svårt att umgås med sina ex. men har man barn ihop så måste man det på en viss nivå.
känns som chocken för dig börjar släppa nu när du börjar fundera på om hon verkligen är rätt för dig.
att ni blir särbo kan nog vara en bra lösning.

jag känner varken dig eller din flickvän/ex men det du beskriver så känns det som en person som är osäker eller att hon kanske varit med om något väldigt jobbigt samt att hon verkar ändra sig hela tiden utan att tänka igenom saker och ting.

hur du än går så kommer det bli bättre...det blir det alltid, bara hålla ut!

 

hur går det Timpppa?

 

Hej hej!

Det går, knappt!
Vi kommer nästa vecka ta hit en mäklare och det blir försäljning efter det. Vi har under den här veckan blivit tvungna att umgås mycket pga hon åkt på en lunginflammation och båda våra barn haft feber så jag fått ta hand om dom. Hon har uppskattat detta mer än jag gjort
Angående allt annat så har ingenting förändrats, vi letar båda boende osv. Jag har inte frågat nått mer angående hennes känslor eller tankar. Försöker sköta allt så neutralt som möjligt. MEN det är tungt, jag saknar henne, hennes närhet och den personen jag levt under 8 år. Nu känns hon som en främling för mig. Hela min kropp skriker fullständigt efter henne men jag visar inget alls, vet inte om det är till det bättre eller sämre!?
Är medveten att detta kommer ta tid och komma över och jag får beta av en dag i taget tills den dagen kommer då jag mår bra. Och då vet jag också vad denna människa betyder i mitt framtida liv. Om det visar sig som jag tror så har vi endast barnen gemensamt, och skulle det bli nått annat läge får man ta det då.

 

En liten update:

I torsdags kväll när vi lagade mat så släppte hon bomben att hon börjat ångra separationen. Hon berättade även att hon har starka känslor för mig och att hon börjat sakna mig trots vi bor under samma tak. Hon vill inte sälja huset längre och att hon troligtvis vill att vi ska leva ihop. Hon vill dock fortfarande ha tid och lite uttrymme för att känna efter att hon är säker på detta. Så i helgen åker hon bort på bröllop och det är nog bra för oss. Jag har under några veckor varit så neutral som möjligt och ringer henne endast om det är nått viktigt eller handlar om barnen. För det var ju det hon ville från början.
När hon väl berättade allt så tyckte jag det var skönt, dels att höra att hon har känslor kvar och att man betyder ändå mycket nånstans. När jag börjat fundera över min reaktion efteråt så kan jag känna att jag borde ha blivit gladare av nyheten. Jag vet inte riktigt vad som gör att jag mest känner mig tom. Om det är så att det är svårt och växla om efter 4 veckors misär. Eller om det är så att jag blev chockad, har trots varit inställd på separation under en tid och trodde att hon inte hade känslor för mig längre. Eller om det är så att jag inte är 100% övertygad att hon är säker denna gång, orkar nog släppa loss alla känslor och sen kommer hon med ett besked där separation är utvägen. Eller om det är så att mina känslor förändrats under tiden. Men vi har iaf bestämt oss för att ta reda på hur det är. Vi ska gå på familjerådgivning med andra förutsättningar än tidigare och det blir nog bra. Vi har under helgen kramats ganska mycket och även vid en gång kysst varandra och det kändes bra.
Men jag känner mig vilsen och tom. Vill känna mig gladare för det här är ju bra nyheter.

Vad tycker ni? Åsikter tas emot tacksamt.

 

Jag håller fast vid vad jag sa tidigt i tråden. detta är något hon har fått för sig om, och tror att det kan lösa sig.

Dessutom är jag i den tron att man gör allt vad man kan för barnens skull, utan att för den delen låta dom lida såklart.

Du är sviken, åtminstonde känner dig sviken. Det kommer att ta tid även för dig att bearbeta vad som hänt.

Hoppas, och tror fortfarande att ni kommer att hitta tillbaka till varandra, behålla huset och ta denna jobbiga tid som en lärdom.

Är ju knappast någon beteendevetare, men det är vad jag tycker iaf

 

Jag är ledsen att vara arslet här men det kan lika gärna vara så att hon kände hur situationen gled henne ur händerna och att hon helt tappade kontrollen.

Jag tycker du skall känna efter vad DU vill. Om du vill avbryta alla planer att separera så gör du det. Gå efter magkänslan.

Men där finns en risk i att du blir mer sårad av att vackla fram och tillbaka. Att leva i en bergodalbana, rent känsomässigt, är inget som gynnar någon. Om hon får för sig att hon inte alls vill separera nu så tycker jag det verkar som otroligt snabba vändningar på sådana stora beslut.

Om hon sedan, än en gång, vill separera kommer smärtan eskalera och göra ondare och ondare för varje gång.

Jag flummar ord just nu. Men jag hoppade på det tåget som du kanske gör nu. Och för mig gick det ändå åt pipsvängen i slutändan. Hon tog tillbaka kontrollen eftersom hon sa att hon ville ha mig igen och jag var chanslös efter det.

Men, som jag alltid säger, gör som magen känner och tänker! Då kommer du i VILKET FALL inte ångra dig i efterhand. Och det är det absolut viktigaste!

 

Du har ju trott på oss från början och det kanske blir så att du får rätt. Du kanske ska studera till beteendevetare
Jag känner mig sviken och jag vet faktiskt inte hur man ska tro på förhållandet/henne efter detta, kanske försvinner dom tankarna med lite tid, nu är man ju uppe i skitet.
Men det som skrämmer mig är att jag känner mig så tom. Förut när jag tittat på henne så har jag känt en glädje och stolthet. Nu känner jag ingenting.
Helt klart är att jag behöver tid....jag har hamnat sjukt nog i hennes sits
Hon frågade om jag ville hämnas när jag berättade detta för henne, mitt svar var, då känner du inte mig alls.
Ajaa, en dag i taget och imorn familjeterapi!

 

Oroa dig inte för att vara ett arsle, ärlighet varar alltid längst och jag vill höra era ÄRLIGA åsikter om detta.
Japp jag tror också på att följa magkänslan så den får jag lita på. Angåenda snabba beslut som du skrev, japp jag håller med men hon berättar inte allt för mig, speciellt nu. Hon sa att hon hade funderat på om det är ett misstag under en vecka. Jag vet inte om det är FÖR snabba beslut, alla är ju olika. Men det som är viktigt är att hon tar ett beslut och sen står fast vid det. För jag orkar inte med mer svängningar. Iofs så är jag fortfarande inställd på separation.
Skönt och tråkigt att höra att du varit i liknande situation, då vet du vad du pratar om. Sen är det ju inte kul och höra att du mått dåligt men du förstår nog vad jag menar.

 

Hej! Har läst tråden och känner för att säga några ord.

Som någon skrev ovan att killar letar svar på allt och kvinnor inte behöver svar, de behöver ventilera sina tankar... Vi är olika och måste därför lära oss våra skillnader.

Förhållandet som du har med din fru, har inte och ska inte ha något med ditt och ert förhållande med era barn att göra.

Många tänkvärda saker har redan sagts, men i slutändan måste det handla om vad du vill. Det är jobbigt när alltihop kommer som en chock, men jag vill tro att ni kan gå igenom det här om ni vill. Men det får aldrig handla om vad som är bäst för barnen, för ni kommer bara ljuga för er själva om ni försöker tänka så. Vad är bäst för mig? Vad kan vara bäst för vårt förhållande? Att hon kanske ändrar sig när det praktiska sakerna kommer är naturligt eftersom hon då får klart för sig vad hon kommer att gå miste om.
Det kommer aldrig bli att ni firar jul igen. Ni kommer aldrig att åka på semester igen. Ni kommer aldrig kunna njuta av varandras sällskap.. Om hon förstår det men ändå väljer att fortsätta är det dumt att kämpa, för då har du förlorat. Men att hon får kalla fötter och börjar ångra sig ger dig alla möjligheter och tillgång till alla knep i världen för att fånga henne åter. Så länge hon är intresserad och förstår att du inte kommer att finnas där förevigt så tycker jag att du ska kämpa med alla goda knep som finns för att fånga någon, om du vill ha henne kvar... Det måste alltid handla om vad du vill, så länge du har möjlighet att påverka.

Går det väl så måste du lära dig att se henne mer. Inte vara vara där.
Kroppsspråket är mycket viktigare än ord. Se hur hon riktar fötterna, hur hon håller armarna, hur hon rör sig och hur minspelet skiftar beroende på vad hon tänker. Ansiktsmuskler rör sig fort, så du måste vara observant.
Lär du dig inte att se hennes rörelser kommer ni annars snart att försvinna in i er själva igen så snart nyförälskelsen falnar. Tyvärr går det hundra gånger fortare andra gången så du har inte lång tid på dig att lära. Glöm inte att lyssna på varandra, och gud förbjude om det skiter sig, lär av era misstag. Att det kom som en chock beror på att du inte såg hennes signaler... Kvinnor är experter på dem (och därför kan vi inte ljuga om våra känslor; vår kropp avslöjar oss direkt!).

 

Man blir starkare av alla situationer. Det finns alltid något att lära

Jag känner ju inte damen i fråga så det är svårt att veta hur hon vanligtvis kan uppföra sig med svängningar angående beslut. Det vet du säkert bäst.

Men det enda jag lärt mig ordentligt är att om man inte tar beslut med magen så är risken överhängande att man mår dåligt av det i efterhand. Ångesten är enorm. Det spelar faktiskt ingen roll hur utfallet blev ifall ångesten finns där. Så kör på precis som det känns inom dig och tänk inte igenom det med pallet. Hjärnan är inte alltid smartast. Inte min i alla fall

 

Tack för inlägget!
Japp jag tror du har helt rätt i att vi måste tänka på oss själva, vi gör inte detta för barnens skull utan för oss själva. Sen om vi får det och funka så är det jätte bra för oss och självklart barnen. Och min fru gör det här av rätt orsaker. Det var hennes ide och vi får se om vi kan hitta tbaks till varandra osv.
Och du har definitivt rätt när du säger att jag måste lära mig se henne mer.

Till Dirk, hon är väldigt bestämd och därför blev jag väldigt förvånad när hon svängt nu. Hon brukar inte ändra beslut alltför mycket utan hon vet vad hon vill. Det hon vetat att det här är inte sättet hon vill leva sitt liv med mig.
Men hon har känt sig förvirrad och från början ville hon ha tid, distans och uttrymme för att känna efter men det var ju svårt under samma tak och speciellt när jag inte förstod varför hon gjorde såhär och av den orsaken frågade mycket. Då lessnade hon ännu mer och sa att hon inte älskar mig.
För att slippa alla jobbiga frågor.
Vi får se vart det här landar men det känns bra att vi/hon inte gett upp...