Jag försöker ständigt att sysselsätta mig, både fysiskt och socialt. Annars bryter jag ihop.
Från att ha varit instängd i 6 veckor pga. bruten fot och därefter levt på natten, har jag de senaste tre dagarna gått 3 km/dag i kuperad terräng (vilodag igår pga. benvärk). Idag är tanken att värma upp med en cykeltur på ca 9,5 km * 2 för att på tisdag ge mig ut på en cykeltur på 19 km (enkel). På onsdag blir det 19 km igen (tillbakavägen). Aldrig cyklat så långt (brukar inte cykla ens) så ska bli intressant att se hur det går. Cyklar i god tid så jag är framme i tid (hos min faster).
Första dagarna besökte vi min faster två gånger (erbjöd oss hjälpa till med mossan i hennes trädgård). Sen åkte vi till huset men det blev bara några få dagar pga. nya problem. Nu senast har jag tagit kontakt med min syssling efter 1 år och ska träffa henne på torsdag. Ska tydligen få ett kusinbarnbarn.
Allt för slippa sitta hemma med mina tankar. Tyvärr går det inte lika bra för pappa men jag försöker finnas även för honom. Vi har ofta tagit bilen och bara kört runt. Vet inte om det var rätt beslut att begrava honom själva. Pappa ville det och tyckte det kändes rätt (han ville inte bränna honom). Han kan inte sluta minnas det dock (grävningen, bärandet, nedsänkningen). Jag deltog bara i grävningen eftersom pappa inte ville att jag skulle se mer (jag reagerade lite starkt när vi grävde). Jag såg honom dock bära iväg honom (insvept i filt och lakan) och det var nästan lika tungt som att veta vad han behövde göra. Fyfan. Jag förstår helt klart folk som väljer att inte göra allt själv. Det är ett helvete att minnas.
Edit: Skrev fel km.
Last edited by a moderator: 20 maj 2018
Registrera ett konto hos Sveriges trevligaste techcommunity!Stäng notis