Jag vet inte hur jag ska börja...
Jag skulle cykla till djurkyrkogården för att vattna en växt vi planterade på Baltos grav. Halvvägs dit (i stan) så kommer en kille cyklande fram till mig (som jag korsade en stund tidigare), och frågar om han kan cykla med mig. Visst, svarar jag...
Han cyklade med mig hela vägen till djurkyrkogården (och vi konverserade). Jag måste erkänna att jag var nervös, att gå in i skogen med en främmande kille så här tidigt på morgonen. Helt dött ute. I skogen kryllade det av mygg så jag fick i princip rusa till gravplatsen, snygga till det och vattna. Under tiden försökte han hjälpa mig genom att vifta bort myggen som överföll mig. Sen försökte han kränga på mig sin tröja, men tillslut fick jag honom att ta av mig den. Han menade väl, men det kändes lite påträngande.
På hemvägen insisterade han på att vi skulle promenera så då gjorde vi det.
Han vill träffas igen och jag gick med på att träffas igen vid tvåtiden (vi bytte nummer).
Han är tydligen 20 år och kommer från Afghanistan. Det komiska är att vi nästan bor grannar också.
Jag vet inte varför jag är rädd. Han känner inga svenskar och ville snacka med någon för han var ensam. Hur säger man nej till det? Tänk vad bra om fler kunde säga samma sak. Jag var dock tydlig med att jag bara går med på att träffas för sällskap, inget annat.
AHHHH! Kan någon lugna ner mig! Varför händer sånt här mig? Jag är sällan ute men de få gånger jag går ut så kommer folk fram. Det här är andra gången något sånt här händer men förra gången avvisade jag hårt för han 1. förstod ingen svenska alls och 2. jag väntade på någon 3. han frågade om jag var 18 år...
Last edited by a moderator: 3 jun 2018