Diskussion: Sandlådan 32.0/Coldplay prataomvadsomhelstnärsomhelst-tråden

Redo -3 Visa bifogad bild 92979

 

Du kanske skulle må bra av att gå ner lite i arbetstid, jobbar du 100% idag? Och sedan försöka ägna mer tid åt saker du verkligen gillar och mår bra av att göra.

 

Gå ner i arbetstid vore jätteskönt och det är helt klart något jag överväger på sikt. Problemet är att jag just nu är ensam om att dra in pengar. Jag försöker lägga tid på annat så gott jag kan. Men för det mesta halkar jag tillbaka i samma gamla våndor om att det snart är en ny arbetsdag igen. Jag vet ju att inget jobb är roligt hela tiden så klart, men är jag totalt omotiverad blir det på gränsen till omöjligt att göra dagarna drägliga.

 

Vilket område arbetar du inom?

 

Jag är ”typ” teknikinformatör åt ett industribolag.

 

Skola om dig? Om det går såklart. Har själv smått lekt med tanken om man skulle börja knega på en matbutik, inte kunna ta hem jobbet eller problem från jobbet på samma sätt som andra jobb.

Men det är sjukt lätt att säga. Känner igen smärtan, ångesten och deppigheten och det suger verkligen. Corona-säker internetkram.

 

View: https://twitter.com/MaryMargOlohan/status/1305347826453491718?s=19


En film som ska vara mot sexualisering av barn genom att sexualisera barn.

 

Svingade en tung låda utan att tänka efter, så nu är jag 92 år gammal och i behov av en rullator...

 

Jag fyllde år idag och tappade bort min plånbok igår. Hittade den nu på kvällen. Borde köpt en sådan bluetooth grej att lägga i plånkan. Förlägger den minst en gång i veckan.

 

Går gör det säkert, samtidigt vet jag inte till vad. Jag fick det nuvarande jobbet för att jag gjorde bra ifrån mig och har arbetat där i omgångar tidigare.

Problemet med att vara inne i en "sån här" period är att det inte finns ljuspunkter, saker som i vanliga fall är roliga eller lättsamma känns precis lika tröga som allt annat. Allt man får höra från omgivningen är "Men du har åtminstone ett jobb", "Du kan ju inte leva på luft" etc. Och visst försöker man ta det till sig men det går bara så länge.

Det här har pågått av och till i mer än halva mitt liv vid det här laget, vissa gånger går det över fort och andra vet jag inte vad jag ska ta mig till. Jag vet att det finns mycket bra i mitt liv, har världens mest stöttande familj och en (nybliven) fru som gör så gott hon kan med mig. Vi är inte helt lätta någon av oss, men det är väl därför vi funkar tillsammans.. Jag vet inte vad jag förväntade mig av livet som vuxen egentligen men ekorrhjulet som man är *tvungen* att springa i dag ut och dag in tilltalar mig inte, har aldrig gjort. Regelbunden inkomst är i princip enda anledningen man har att fortsätta, men vad gör man när inte ens det motiverar längre?

 

Det är inget konstigt alls dem flesta vill prestera och blir så klart nedstämda om dem inte gör det. Oftast är det dock en själv som satt förväntningarna.

Men man kan också lätt reglera förväntningarna från omgivningen, det är mycket kopplat till det andra du tar upp - Planeringen.

Det är viktigt att säga nej när man har för mycket på sitt bord, speciellt om arbetsplatsen man jobbar på inte har en bra planering. En lätt grej att göra är att fråga när något förväntas vara klart och direkt då säga "Tyvärr jag hinner inte med x tills då, men jag hade kunnat fixa y tills dess och x nästa vecka".

Det är inget konstigt i det du känner, dem flesta känner likadant. Det är få förunnat att gå till jobbet för att dem verkligen älskar det. Ofta gör folk det de älskar efter jobbet, en hobby eller dylik.

Du skriver att du vet att det går över, kan du inte hitta tröst i den vetskapen?

 

Jag åt tabletter i ett par år, slutade i våras. De funkade inte längre och jag gick upp väldigt mycket i vikt på grund av att de förstärkte aptiten något djävulskt.

Har pratat om mina problem av och till, kan egentligen berätta för vem som helst som orkar lyssna. Har försökt med ett par psykologer och kuratorer genom åren, det hjälper ett tag men sen när man inte har något meningsfullt att prata om längre så tar det stopp. Man vill inte tynga folk i sin omedelbara närhet heller, eller skrämma dom för den delen. När jag mår bra mår jag jävligt bra men det går lika hårt åt andra hållet tyvärr, och har gjort sedan början på högstadiet egentligen. Det började med att jag (och min arma stackars mamma som bokstavligen drog upp mig ur sängen i många år) trodde att jag helt enkelt var skoltrött, men efter studenten gav det sig ändå inte, jag var (och är stundtals) trött på livet i största allmänhet. Vad jag än tar mig för blir jag förr eller senare trött, uttråkad, eller djupt olycklig utan egentlig förklaring. Fick hoppa av universitetet och flytta hem till föräldrarna 2015 för att jag helt enkelt inte orkade, sen satt jag hemma i ett år, försökte komma någon vart men det gick inte. Efter att farsan tjatat på mig i 8 månader om att bara komma förbi och prata med min nuvarande chef så gick jag med på det mest för att han skulle hålla käft. Det har i det stora hela funkat bra, men de sista 6 månaderna har det börjat gå stadigt nedåt och jag väntar bara på det där *lilla* som gör att bägaren rinner över igen. Jag känner igen varningsklockorna vid det här laget, men försöker så gott jag kan att få tyst på dom. Just idag var de dock ovanligt högljudda..

 

Nyfiken i en strut, mirtazapine?

Har du testat KBT eller liknande behandlingsform? KBT har hjälpt mig, men då har jag också gått hos flera olika och själv är jag inte alltid så duktig att ta till mig.

För egen del har det också varit depressioner och det enda som hjälpt när det har varit extra jävligt har varit sjukskrivning och behandlingar.

Sen kanske det här hjälpt att gått arbetslös en längre tid och fått cancer samtidigt, känns som om man har ett litet mer vuxet/gammalt sätt att se på saker och livet.

Men i slutändan så suger livet som ateist ganska ofta, det finns ju ingen mening med livet mer än föröka sig. Spring i ekorrhjulet by day och föröka sig by night

 

Sertralin.

KBT var det prat om när jag var yngre (12 år sedan om jag inte minns fel). Tyvärr var jag för bränd av diverse miffon som verkar inom branschen vid det laget och vägrade prompt. Kanske är värt ett försök, du är inte den förste som föreslår det.

När jag fick mitt recept på tabletter var jag tvungen att prata med sjukhusets egen kurator. Hon inledde samtalet med att upplysa mig om att hon var väl medveten om vem jag var eftersom min familj i princip är synonym med min hemstad och spenderade resten av tiden att tala om att det var mitt eget fel att jag mådde dåligt för att jag ältade för mycket och att jag bara satt hemma hos päronen och gömde mig för att de tillät det. Oh just det, de hade daltat med mig för mycket på grund av min CP-skada. Jag gick därifrån helt inställd på att jag skulle hitta ett lämpligt redskap att avsluta min existens med. Tack och lov ringde jag min mor istället... Vad jag skulle ge för att få ge den där jävla ”kuratorn” en snyting såhär i efterhand..

Det lutar åt sjukskrivning just nu, jag borde prata med chefen (hon är uppriktigt genomsnäll och väldigt mån om alla sina kollegor) men hon är också *väldigt upptagen * och svensk som man är vill jag inte tränga mig på.

 

Annars finns det ju fina cykelbanor att cykla på... Men den här typen av cyklister verkar föredra vägen eller trottoarer...

 

När man köpt hela paketet så är man inte längre en cyklist, man är en gud! Och en gud behöver inte följa några regler eller anvisningar skapade av simpla människor.

 

^^ det här @220volt.