Tråden om psykiska bekymmer

Hej

Statistiskt sett så bör det finnas en hel hög med swedroidare som liksom jag har bekymmer med psyket. Tänkte det kunde vara intressant med en tråd om detta där vi kan diskutera och utbyta erfarenheter. Själv är jag 25 år och har varit en orolig själ så länge jag kan minnas. Under skolåren gick det att hantera hjälpligt tack vare strukturerad tillvaro och bra hjälp från mina föräldrar.

När jag vid 20 års ålder skulle flytta hemifrån och stå på egna ben så brast det. Jag blev deprimerad och blev tvungen att söka hjälp hos sjukvården, som gav mig mediciner och psykologterapi. Mediciner äter jag fortfarande dagligen. Efter några kortare uppehåll kan jag tyvärr konstatera att de är nödvändiga för att hålla mig över ytan. Mitt primära bekymmer är en stark konstant ångest som tar knäcken på mig. All energi går åt till oro, vilket gör mig fruktansvärt trött och medför även att jag drar mig för att göra saker jag egentligen vill.

Någon mer som har liknande eller andra erfarenheter av psykiska bekymmer? Dela gärna med er!

 

Har erfarenheter. Vill dock inte dela med mig.

Men hoppas det löser sig för dig!

 

Det gör man naturligtvis som man vill. Jag håller också tyst för större delen av min omgivning. Bara min sambo och några till som vet. Man ska liksom inte ha sådana bekymmer, särskilt inte som 25-årig kille.

 

Läste debattartikel för tag sen (kan inte hitta nu) just om att psykiska bekymmer/sjukdom är så tabulagt så folk mår dåligt pga av att dem mår dålig, ond cirkel alltså.

Lycka till

 

lev ditt liv istället, det är galet många därute som har det BETYDLIGT värre när det inte bara kommer till psyket utan deras liv är bara ett enda helvete, kolla tex kriget i irak/syrien nu, visst varje människa har sina "up and downs" men "what doesn't kill you makes you stronger" kämpa.

 

Inte för att fucka med föregående postare här nu, men... Det där var totalt onödigt skrivet. Har man inte legat på botten och desperat försökt kravla sig upp, bör man inte ge "må-bra-tips" heller. Särskilt inte sådana tips som inte funkar. Är ju som att säga åt en törstig människa att sova.

 

Nej tabun underlättar ju inte direkt om man säger så. Förståelsen hos allmänheten är ett annat problem. Se bara på inlägget under.

En ganska vanlig uppfattning bland allmänheten tyvärr. Ja alla har sina "up and downs". Det är inget konstigt. Problemet vid depression är att normalstämningsläget är förskjutet nedåt så att du är konstant "down" utan att kunna ta dig upp.

Det handlar inte enbart om att kämpa. Jag kan garantera att man kämpar en hel del innan man i desperation åker in till psykakuten och kvider fram för receptionisten att man sådan ångest att man inte klarar av sitt liv på egen hand. Eller äter medicin som kostar mig flera tusen om året och samtidigt ger jobbiga biverkningar.

Värt att tillägga är också att jag utåt har ett ordnat liv. Jag har flickvän, lägenhet och en fin högskoleutbildning. Det hjälper inte. Psyket bråkar med mig ändå.

 

Som Kate skriver har du helt fel inställning från början och har därmed inte direkt koll på vad du skriver om. Det handlar inte bara om att kämpa, ta tag i sig eller ens vakna på en bättre sida. Det är något så enormt mycket större än så. Har man den inställningen borde man istället lära sig om det istället för att sprida sådan rappakalja.

Sedan har vi även den här klassikern, bara för någon annan har det värre så ska du inte kunna ha det dåligt. Var glad för det kunde vara värre?

Det är ofantligt svårt om inte omöjligt att vara glad över något, även med antidepressiva så tas även topparna (där man kan vara glad och nöjd) bort. Depression kan kort handla om att man går runt med glasögon som gör allt grått. Därför kan det vara svårt att vara glad över något.

What doesn't kill you gör dig inte alls starkare.

 

Det brukar ju sägas att det är lika meningsfullt att be en deprimerad person att skratta, som att be någon med brutet ben att gå. Jag kan intyga att det stämmer. Det känns precis lika omöjligt.

Jag har även hört en bra liknelse för ångest som är mitt största bekymmer. Tänkt dig att du går ut och tar en öl med en kollega efter jobbet. När ni står i kön till baren så berättar du vilket svin du tycker att chefen är. Sekunden senare vänder du dig om och ser att chefen står efter dig i kön. Han har hört allt du har sagt!

Tänk dig känslan i ögonblicket när du möter chefens ögon. Tänk dig sedan att gå runt med den i timmar, dagar eller veckor i sträck!

Så dåligt mår jag i perioder, även om det lyckligtvis inte är hela tiden.

 

Usch stackare, vet exakt hur det är. Brukar själv hamna i sådanna svackor. Är just nu själv i en sån.

 

Ahh, psykisk ohälsa.
Första gången jag hamnade på psykakut var pga stress, var typ år 2006 eller 2007, från 100% arbetslöshet till 100% aktivitet, helt enkelt ovan med sysselsättning. Iof var det tur jag hamnade där, för det fanns visst en del från barndomen som behövde komma ut ur mig och som jag hade tryckt ihop till en liten boll som riskerade att brisera vilken sekund som helst.

Och för stunden så är jag i en svacka just nu, djup sådan, visserligen lite uppgång för stunden. Inte lika nattsvart som i våras då det stod mellan valet att lägga sig på rälsen eller hoppa nerför scandlinesbåtarna mellan H & H.

Men jag tog mig till psykakuten och fick prata med psykologer etc.
Dock ej medicinering(fungerar ej på mig).
Så för stunden så har jag regelbundna möten inbokade med psykolog

Denna du tänker på eventuellt? Dock ej debattartikel -> http://www.svd.se/nyheter/inrikes/g...a-ohalsan-bland-unga-okar_8740228.svd?sidan=3

Denna artikeln är från 10 nov 2014 -> http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=6013294

Kortfattat så kan man sammanfatta ungdomars psykiska ohälsa såhär

• Inflation på utbildning, jobb som kräver gymnasiekompetens utomlands kräver universitet i Sverige, alla lämpar sig ej för utbildning
• Svartare arbetsmarknad för ungdomar när de ska ut till arbetslivet. Istället för att fira att man går ut gymnasiet så borde man ha likbilar att paradera runt i(typ)
• En bostadsmarknad som är totalt fucked, samt att man nu har amorteringskrav på bostadsrätter, och det underlättade ej att man gjorde om hyresrätter till bostadsrätter för några år sen. Vilken person i 20-årsåldern har tillgång till några 100 lakan för att köpa bostad? Ytterst få, och ännu färre har möjlighet att kunna ta lån för det eftersom att de ej har fast anställning.

3 stora punkter som är komplexa att lösa och kommer ta mer tid än 1 enda mandatperiod oavsett politisk färg på regering/riksdag. Jag är egentligen mer förvånad att Sveriges ungdom inte är mer deprimerade än vad de redan är...

 

Har du sökt hjälp för det? Sjukvården kan göra mycket mer än vad jag någonsin hade kunnat tro. Oftast blir man satt på mediciner, vilket är mindre kul, men med tanke på hur plågsam psykisk ohälsa kan vara så kan det vara värt.

Har du verkligen givit mediciner en chans? Det är riktigt tråkigt att äta, men kan verkligen göra underverk! Utan mina piller (Efexor) hade jag inte kunnat ha ett normalt liv.

 

Jodå, det har jag försökt med. För jag har gått på piller förut, men det hjälpte inte till ett dugg.

 

Jodå. Äter mediciner , Nu har jag lyrika som jag provar.

Edit: mäh... min quote verkar inte ha fungerat.

 

Tänkte mest på om du testat flera olika typer. Det är rätt stor skillnad mellan dem.

Ok, det har jag också ätit förut. Fungerade inget vidare för mig, men det är såklart väldigt individuellt.

 

Att äta antidepressiva tabletter var för mig ett dåligt beslut. Åt skiten i sex år och mådde inte bättre av det. Fick egentligen bara massor av biverkningar.
Gick sedan i terapi i 3,5 år och det var mirakelkuren som funkade för mig :-)

 

En av alla djävuls "mediciner" aka drog. Ta det lungt med, seriöst. Jag var riktigt hooked på dom och hade ett helvete med att sluta.

 

Provar hellre lyria än Benzo-medicinerna jag åt. Benso blir man bara skev och knäpp av. Men dom hjälper säkert en del.

 

Tro mig, det kan du bli av Lyrica med. Speciellt om du dricker alkohol när du tagit den osv.

 

Väldigt tabu ämne som många håller tyst om för omgivningen. All heder åt trådskaparen som vågade starta detta ämne! Jag har käkat så kallade lyckopiller (serotoninåterupptagshämmare) i 9 år. Dom har hjälpt mig! I grunden har jag då även ett alkoholberoende som gjorde mig fruktansvärt deprimerad och jag hade konstant ångest. jag slutade på sjukhuset med diagnosen uttmaningssyndrom. Det är nu 5 år sen och jag har inte druckit en droppe alkohol sen dess. Idag mår jag bra! Men visst har jag som andra ups and downs.... skillnaden är att jag stannar inte nere så länge nu som förr. För mig var utvägen att ändra livsstil helt och sluta med alkoholen. Mina lyckopiller får jag nog äta ett tag till och kanske resten av livet för varje gång jag trappar ner dom så kommer ångesten tillbaka. Det är ett helvete med psykiska problem och det värsta tycker jag har varit att det inte syns. Om du har ett brutet ben så är det ingen som tvekar att du är handikappad, men ingen ser på sig hur du mår inombords och förståelsen när man pratar om det är lika med noll många gånger. Att ha psykisk ohälsa kan vara ett jäkla handikapp.