Amerikanska utvecklaren Steve Kondik, känd online som Cyanogen, började skapa ROM:ar redan för världens första Androidtelefon HTC Dream som kom hösten 2008. Sedan dess har projektet växt i omfång och antal utvecklare och CyanogenMod är idag en av de mest välkända Androidvarianterna.

Cyanogen Inc bildades förra året och företaget har lyckats samla in miljontals dollar i finansiering. Målet är att göra CyanogenMod större, bättre och efterhand att släppa egna telefoner. Både grundare och finansiärer har talat om ett byte av varumärke längre fram – nuvarande namnet är taget från en giftig gas.

Fram till i höst har CyanogenMod bara tillhandahållits för befintliga Androidenheter. Alla som velat och haft en kompatibel enhet har kunnat byta ut det firmware som följde med telefonen eller surfplattan mot CyanogenMod. Det har kanske främst varit en fördel för de som haft äldre telefoner vilka tillverkaren slutat uppdatera. CyanogenMod har på så vis kunnat ge nytt liv åt gamla och övergivna mobiler. Många som föredrar Googles vision av Android har även valt att lägga in CyanogenMod istället för att fortsätta använda tillverkarens gränssnitt.

Google-apparna har behövts installeras separat och levereras inte tillsammans med firmwarefilerna. För att de ska få distribueras behöver nämligen Googles kompatibilitetskrav uppfyllas. Nu i december blev Oppo N1, en phablet vi nyligen tog en närmare titt på, första enheten att levereras med CyanogenMod och Googles appar redan från början. Förmodligen är inte N1 den idealiska enheten för Cyanogen att nå ut med – den är nischad i sin design och inte minst i sina yttermått. Den har även kapacitiva knappar, vilket gänget bakom Cyanogen sannolikt hade velat undvika.

Samtidigt är de inte direkt i en position att kunna välja och vraka och ser sannolikt N1 som en bra början. Vi fokuserade på Oppos egna gränssnitt ColorOS i vårt minitest och vi har nu kikat lite närmare på Cyanogens första Google-certifierade mjukvara.

Företagets tappning av Android baseras på version 4.3 av plattformen och inte på den version som släpptes i slutet av oktober. De kan te sig lite märkligt när tillverkare som Motorola och HTC redan uppdaterat enheter till KitKat. Vi förmodar att Cyanogen helt enkelt inte haft tid att finslipa sin variant av Android 4.4.

Jämfört med ColorOS är CyanogenMod 10.2 något snabbare på N1, med snäppet bättre flyt i menyer och appstarter. Samtidigt har CyanogenMod färre finesser än ColorOS och i vissa avseenden även mindre anpassningsmöjligheter. För de som föredrar Googles estetik och vision av Android är fördelen att det i stort sett är vad som erbjuds. Vi finner samma design som i original-Android men med fler inställningar, funktioner och möjligheter att konfigurera gränssnittet. Det mesta av vad som nämndes i vårt CyanogenMod-test från fjolårets början gäller fortfarande.

Cyanogens mjukvara för Oppo N1 är nästan identisk med CyanogenMod 10.2 i övrigt, men med inställningar för de kapacitiva knapparna och för enhetens Bluetooth-tillbehör O-Click. Tidigare användare av CM vet alltså vad de har att vänta sig. Förmodligen är dock CyanogenMod på N1 mer stabilt och optimerat än för de flesta andra enheter som kan köra ROM:en.

Vi känner att CyanogenMod förmodligen är det trevligare alternativet i längden på N1, men valet faller främst på ens egna preferenser. Lyckligtvis behöver de som äger en Oppo N1 inte göra något slutgiltigt val – den är en av få telefoner med två vilt skilda uppsättningar officiellt firmware.