*

Det är svårt, men om situationen är den att man är så nere och benägen till självmord så beror det troligen mestadels på den sociala faktorn - sviken av vänner, familj; ingen vill veta av mig. I detta fallet förstår jag personen - ingen uppskattade mig innan och ingen bryr sig efteråt heller.

Att därefter slänga sig framför tåg eller göra något som drabbar oskyldiga (som inte har med personen att göra) är något som skall undvikas.

 

Det finns massvis utav val varje individ kan göra, varje dag, som skadar andra. Att ta sitt liv är bara ett av dessa. Inget är på något sätt annat än rent ut sagt dåligt.

Att ta sitt liv påverkar de runt omkring dig. Jag förstår att det kan vara svårt att sätta sig in i situationen när man inte själv varit där men eftersom jag har levt med det på ett otäckt sätt sedan jag var tre år förstår jag vilka spår det sätter. Min far tog sitt liv eftersom han trodde att det skulle lösa många problem. Inte minst sina egna. Det en sjuk människa dock inte tänker på är hur det påverkar ens omgivning negativt.

En människa som begår självmord är inte frisk. Har man inga runt om sig som kan ta skada av sin handling så är det väl fritt fram. Men är det så att man lämnar efter sig en sörjande familj och en jävlars massa ansvar så är det egoistiskt och fel att ta sitt liv. Det handlar inte om individen. Det handlar om alla som står i relation till individen. Man kan inte vara så egoistiskt att man bara tänker på sig själv och handlar därefter. Ifall alla skulle gjort så skulle världen inte riktigt vart sig lik.

Egentligen kan man inte kalla en sjuk människan handlingar för fega då de inte tänker i de banorna. Många som tar sitt liv tror verkligen på att det är den bästa vägen ut. Men i brist på ord så är det just fegt som beskriver det bäst.

Däremot finns det de som tar sitt liv av uppmärksamhetsskäl. Ett rop på hjälp. Det är något jag avskyr. Visst har vi alla i vår ungdom tänkt "Jag skall fan begå självmord" men jag tror inte så många faktiskt gjort ett seriöst försök som är till 100% tänkt att lyckas. Många snittar sina armar i ett rop på hjälp. De flesta överlever. Alla lämnar djupa spår i sin omgivning.

Så hur jag än vrider och vänder på det, och tro mig när jag säger att jag gjort det en del i min uppväxt, finner jag inga andra ord för självmord än fegt, egoistiskt och vårdslöst.

 

äsch skrev ett inlägg på detta igår men det måste varit serverstrul. typisk. Ska sammanfatta

Man är inte frisk när man begår självmord. Vanligtvis föregås det av år av djupa depresioner. Att spekulera i eller hävda feghet, egoism eller andra nedsättande termer känns smaklöst arrogant faktiskt. Det är omöjligt att uttala sig om varje enskilt fall utan att ha extremt god kännedom om personen och situationen. Alla fall är unika.

Det känns som jag skulle kunna skriva under på det mesta Dirk skriver som dessutom verkar ha en kuslig personlig erfarenhet.

Men slutsatsen på sista meningen?

Är du helt säker på att han trodde det skulle lösa många problem? Tror du verkligen inte han var medveten om den enorma skada det skulle försätta dig och dina anhöriga i? Att han ändå går vidare och gör det tycker jag säger mer om den depression och känsla av meningslöshet som han befann sig i, än huruvida han var feg och egoistisk?

Känner att jag är ute lite på hal is när jag går på dig om en så här extremt känslig sak, men f*n jag tycker du dömer hårt.

 

Självmord pga. psykiska problem. Typ inga vänner, å det snacket. Det tycker jag är så fel. Finns alltid vänner. Har man inga får man skaffa sig. Så enkelt är det. Bra vänner kommer inte till en automatiskt om man sitter hemma och klagar på sitt liv. Man får lägga ner lite arbete där själv också. Så enkelt är det. Psykiska problem går i stort sett alltid att fixa. Även om det innebär jobbiga perioder. Så anser jag iaf.

Men, om man skulle börja bli så sjuk så att man får problem resten av livet. Typ leva i plågor tiden man har kvar. Då anser jag inte att det är fel att avsluta till liv själv i förtid. Det tror jag inte anhöriga skulle ta på ett negativt sätt heller. Utan många skulle nog tycka det är skönt att personen slipper plågas till livet avslutas "den naturliga vägen".

 

Om han nu inte trodde att det skulle lösa problem, och tog sitt liv därför, så förstår jag inte varför han gjorde det. Enbart för att skada oss?

Jag ser det på två möjliga sätt.

1, Han trodde att det var det bästa alternativet. Det skulle lösa problem för oss och göra oss gott.

2, Han visste att det skulle skada oss och inte lösa några vidare problem. Han ville bara att hans problem skulle få ett slut.

I alternativ ett är han ju helt klart sjuk. Han förstår inte vad som händer emotionellt hos anhöriga då en far försvinner. Han har helt enkelt inte rätt värderingar och ser inte det negativa utan istället bara det positiva. I detta fall kan man knappast kalla honom feg eftersom han handlar efter vad han tror är korrekt. Inte heller egoistiskt eftersom han gör det till viss del för vår skull. Vårdslös däremot. Inte med mening men ändock.

I det andra alternativet är han egoistisk och feg.

 

Eller så kände han att han inte kunde lösa problemen och gav upp. Hänsynslöst mot dig naturligtvis men jag utgår ifrån att man inte alltid tänker igenom allt så rationellt. Att begå självmord är inte en rationell handling.

Har du någon gång kört i väggen i något projekt och helt enkelt gett upp, lagt ner och skitit i det. Livet är ett projekt det med, bara så oändligt mycket mer komplicerat.

Livet kräver en slags livsgnista, en känsla av meningsfullhet. När den försvinner blir man bräcklig. Om problemen hopar sig då saknas motivationen till att kämpa.

Att ha barn är en extremt stark motivation till att kämpa vidare. Så ja, jag förstår hur du känner. Omvänt så måste situationen varit extremt jobbig för honom. Jag tänker inte fråga vad som hände för det är för privat, men det är väldigt lätt att döma och förakta tills man står där själv.

Ekonomiska bekymmer och hot utifrån därav (kronofogden, fordringsägare, banken, jurister) kan knäcka den starkaste. Är du hotad av sånt sover du inte på nätterna. Varje vaken stund inkl. nätterna älter du skit fram och tillbaka. Till slut hamnar du i nått zombie-tillstånd (har du sett fight club?). Om detta pågår i flera år snäpper det för en del.

Du låter bitter och du har all rätt att vara det. Men han satte dig till livet och det är hans gener du bär. Fördöm inte. Förlåt. Amen och sånt.

/sa den store psykologen utan att veta ett dyft vad han pratar om!

 

Jag är absolut inte bitter! Har släppt det för länge sedan.

Men jag vet vad jag tycker om det och jag vet vad det sätter för spår. Jag vet också att hjälp finns att få och därför tycker jag helt enkelt att det är fegt av en person att ta den egoistiska vägen ut.

Det finns som sagt olika scenarier. Men har man en familj med barn, fru, föräldrar och en gudomlig vänskapskrets är det tamejfan inte ok att begå självmord när det blir lite jobbigt. Då har man ett ansvar som far, make, vän och medmänniska att kämpa! Man har som ansvar att be om hjälp och låta andra i alla fall FÖRSÖKA hjälpa en!

Men är man sjuk så är man. Då tänker man inte klart.

 

Låt mig utgå ifrån att din far tillhörde den generationen som inte ber om hjälp för det är skambelagt. Låt oss hoppas att den attityden dör med den generationen och inte förs över till nästa. Det går dock hand i hand med att inte döma för hårt utan istället erbjuda hjälp.

Jag respekterar din uppfattning till fullo och bugar mig för din erfarenhet.

 

Bugar tillbaka. Du har mycket vettigt att tillföra de diskussioner jag sett dig deltaga i.

Och angående min far och hans generation; absolut. Däremot är det svårt för anhöriga att ge hjälp till någon som inte talar om att denne behöver någon. Förhoppningsvis går vi mot en öppnare värld där alla vågar prata med sin omgivning snarare än att folk ser till sig själva och inte delar med sig av sina känslor och problem.

Säga vad man vill om vem som bör skulden och vem som gör rätt eller fel men självmord suger i vilket fall. Rejält.