Familjekris!

Måste bara skriva av mig lite grann.

Bakgrund, är gift sedan 4 år och varit ihop i 8 år med min fru. Vi har 2 barn och bor i en villa.
För 1½ vecka sen var min frus morsa på besök, vi behövde barnvakt så var hemma hos oss hela helgen. Hon bor 300 km från oss så kortbesök brukar inte vara så smidiga
Då märkte jag för första gången att min fru, att hon inte rörde mig eller pussade mig alls när kom hem tex osv. Sa ingenting och helgen gick allmänt bra. Vi tjafsar inte mycket. Men hela förra veckan har hon varit neutral mot mig och inte rört mig osv. Så nu i helgen var hon borta på en möhippa från lördag morgon till söndag lunch. Jag hämtade henne och fick inte en kram eller puss här heller. Iaf sen spelade jag match och hon var och hälsade på våra bästa parvänner under tiden, sen kom kvällen och jag kunde inte hålla mig längre, frågade henne vad vad fel och hon svarar att hon inte vet vad hon känner för mig längre. Hon känner sig ensam i vårat förhållande och att beslutet har vuxit fram under en längre tid, till saken hör att hela sommaren har vi haft det hur mysigt som helst med barnen. Och min semester tog slut för 5 veckor sen. Varför hon känner såhär beror väldigt mycket på att hon tycker jag prioriterat min sport framför henne och barnen vilket inte är sant. Men hon tycker annorlunda. Visst har jag varit hemifrån mycket pga jobb men det har varit för våran ekonomis skull. Vi har renoverat mycket i huset och det kostar pengar. I somras bestämde vi att vi skulle åka till Australien nästa vinter och försöka vara borta en 4 veckor. Hon jobbar också en del helger i hennes jobb så vi har haft mycket men hon har inte sagt nått förutom en gång och då muttrade hon en mening typ.
För 2 år sen så hade vi en stor kris och det höll på att ta slut då men vi tog tag i bitarna och jobbade oss igenom det och det har varit bra sen dess, trodde jag iaf. Känner mig helt bortgjord och trodde verkligen allt var bra tills för en 1½ vecka sen.
Nu sitter jag här, hemma från jobbet och helt knäckt. Jag vill inget hellre än att leva med min familj och henne självklart. Kan inte sova och vet inte vad jag ska ta mig till. Men jag har ingenting och säga i denna situation.
Frågade henne om hon var säker på det här, hon svarade att just nu så orkar hon inte ge oss en chans till, med betoning på just nu. Sen drog hon 3 exempel på par som skiljt sig och hittat tbaks efter ett tag. Jag svarade bara att jag vill inte höra såna historier, det hjälper inte mig nått.
Vi ska prata mer inom några dagar och bestämma hur vi ska gå vidare med barn, husförsäljning osv. Jag har föreslagit familjerådgivning men det svarade hon inte nått på. Tror hon har gett upp oss helt.

Om ni har nått som kan göra min tillvaro för en sekund bättre så uppskattar jag det enormt. Detta forum är ett av dom bästa med väldigt många trevliga människor och bara slösurfa här hjälper mig och glömma allt för en sekund.
Synpunkter på vad jag göra, hur jag ska bete mig osv tas emot tacksamt!

Ps. Ledsen om det långt och osammanhängande!

 

En typisk tråd som man ser på Flashback väldigt ofta..

Jätteledsen för din skull, jag hatar att läsa sånt här, men förstår också att du sitter i en jobbig situation


Mitt förslag hade vart att ni skaffar en gemensam hobby, kanske. Typ boule, eller danskurs eller whatnot, bara ni gör nått tillsammans som ni känner att båda relaterar till och kan se fram emot efter ett tag, t.ex att varje tisdag kommer bli jättekul för då ska ni gå och dansa tillsammans.

Sen kan man ju fråga sig varför hon känner såhär, antar att hon behöver en vändning i sitt liv..? Då menar jag inte att det är fel på dig eller på ert liv tillsammans, bara att hon behöver nått nytt element i livet.


Det viktigaste är, just nu, att du inte låter humöret ta det bästa av dig. Hur frustrerande det är kan bli och hur förbannad du kan bli för att hon inte lyssnar på dina förslag, så gå alltid ifrån varandra som vänner. Ingen tjänar på att ha en törn i sidan.

Jag hoppas att allt går bra för dig! Vill du ha något som för tankarna bortåt så läs igenom "Posta din Homescreen"-trådarna och confa din telefon. Jag ahr lyckats döda många timmar och undvika mycket grubbel på det.

 

Hej!

Jag är ledsen om jag inte kommer med någon bra input här nedan men jag skriver direkt ifrån hjärtat.

Det viktigaste i sådanahär situationer är att inte bli egoistisk. Jag har vart i ett långt förhållande tidigare i mitt liv som började bli sämre och sämre efter ett tag. Vi hade inte barn, och det var således betydligt mindre komplicerat än det du sitter med i händerna, men jag skall ändå berätta lite snabbt vad som hände och vad jag skulle gjort annorlunda.

Vi var första ihop i ungefär 1,5 år och bodde då på olika håll. Efter den tiden flyttade vi ihop till en gemensam lägenhet och trivdes bättre än någonsin. Vi bråkade nästan aldrig och det kändes som om vi skulle hålla resten av våra liv. Det började dock bli lite irritationer efter ett tag. Mycket på grund av missförstånd. Jag köpte mig en lägenhet och hon flyttade med men där brakade det ihop. Hon ville åt andra håll och så vidare. Jag visste, med handen på hjärtat, inte varför och svaret var lika luddigt som tankarna i mitt huvud. Jag försökte övertyga henne om att vi var så bra ihop utan att tänka längre. Jag ville inte släppa det jag hade.

Efter ett tag bestämde vi oss dock för att separera boendet och hon fick en lägenhet på andra sidan stan. Vi fortsatte träffas med samma övertygelse att det skulle bli bättre. Det enda hon sa var att hon behövde lite utrymme och lite tid. Inget enligt mig bra svar med andra ord.

Såhär höll det på i flera år. Hon flyttade till Oslo, jag började jobba ute i Sverige, men vi höll fortfarande "ihop". Det enda som kom ut av velandet var att både hon och jag blev otroligt sårade. Det pågick i över fem år totalt.

Nu har jag träffat en annan tjej som jag verkligen bryr mig om och trivs med. Jag kommer dessvärre alltid ha en speciell plats för mitt ex i mitt hjärta men det jag saknar är inte henne. Det jag saknar är känslan som vi lyckades skapa tillsammans. Även om jag vet att jag aldrig kommer kunna leva ihop med henne igen på grund av så mycket saker som hänt på vägen längtar jag ändå tillbaka.

Det jag skulle gjort annorlunda är att ha lyssnat på henne. Man kan inte ändra en känsla som bubblar upp likt din frus. Däremot finns det olika sätt att gå vidare. Om jag hamnar i samma situation som jag var, och som du verkar befinna dig i, kommer jag ge min dåvarande flickvän eller fru den tid och plats hon behöver. På så vis sparar du otroligt mycket hjärtesmärta. Att försöka övertala henne åt ett eller annat håll brukar inte fungera i min erfarenhet. Om du ger henne plats, men gör otroligt klart för henne att det inte är det du vill med respekterar hennes vilja, kommer det till större chans gå bra än ifall du stänger in henne.

Det sista jag skulle gjort är också att lägga något som helst samhetskval över henne. Att tränga in henne ett känslomässigt hörn, som jag gjorde, var ingen bra idé. Det var helt enkelt egoistiskt. Jag ville inte att det vi hade ihop skulle sluta. Jag hade inte en tanke på att det faktiskt fanns andra lösningar i livet som gjorde mig lika glad.

Jag vet som sagt inte om du blev något klokare på ordbajseriet men det sista jag måste säga är att prata med någon annan om det. En kompis, en psykolog eller en präst. Du väljer lite själv där men att ventilera hjälper något så otroligt och eftersom du skriver här så antar jag att du också vet om det.

Jag är ledsen att jag inte är så positiv men ibland är det bra att så snabbt som möjligt gå vidare i livet. Att hänga kvar i något som uppenbarligen inte är bra skadar dig själv absolut mest. Det kommer ta ett bra tag att komma över men med stöd av kompisar och andra i ditt liv kommer det gå bra. Det kan jag i vilket fall lova!

 

Btw, försök att inte gräva för mycket i detta, överanalysering är aldrig bra och det kommer bara göra det värre för dig!

 

Tror det är försent tyvärr för hobbys. Men hade det funnits en chans för oss så hade det varit en bra ide. Tack!
Vet inte vad hon behöver förutom att hon INTE behöver mig.

Tack för ett långt inlägg!
Håller med och i mitt fall så kommer det bli så snabbt avslut som möjligt med tanke på våra barn. Men dom är viktigast i den här katastrofen och måste gå först. Så det får styra lite grann.
En av mina polare har erbjudit en sovplats hos honom. Ska fundera lite på det.

 

Hej du!

Tragiskt när detta händer. Ofta verkar det vara pengar (och tiden för anförskaffning) som bryter de flesta förhållande nu förtiden.

Kanske en personlig fråga, men ditt nick antyder att du är en finne. Är frugan det också? För om man nu ska komma med lite fördomar så finns det lite skillnader på finska män och kvinnor om man ser till svenska män och kvinnor. Umgås ganska mycket med både finnar och svenska så jag tycker att jag har grund för mina iakttagelser utan att gå in på detaljer.

 

Tänk på att det din fru säger behöver inte vara sanningen, hon säger det hon tror kan fungera. Min gissning (i och med att hon inte verkar vilja anstränga sig) är att hon träffat nån annan redan, och då är det liksom kört.

Tittar jag på par runtomkring mig som separerat så verkar det vara väldigt vanligt att kvinnorna skyller på att det nuvarande förhållandet inte fungerar, men väldigt kort tid efter separationen har de nån ny.

En tjej jag känner sa lite självkritiskt nåt i stil med "Här skiljer jag mig för att jag vill vara lite fri, och så sitter jag i ett nytt förhållande tre månader senare!".

 

Jag har lagt märke till att i många fall saknar kvinnor helt intressen utanför förhållandet. Det skapar ju lite problem när mannen balanserar flera hobbies plus jobb och träning.

 

Ja, faktiskt. Det är på sin höjd lite träning eller hundpromenader.

Håller med din känsla där

 

Japp du har rätt, är finsk i hjärtat men försvenskad efter att ha bott här i hela mitt liv. Du får gärna gå in på detaljer då jag blev nyfiken på vad du menar.

Det kan absolut vara så att hon ljuger för mig. Men hon kanske tycker att hon har ansträngt sig och inte orkar mer. Jag tror dock inte att hon träffat nån annan, hon är inte ute ofta och har knappast haft nån möjlighet och träffa nån annan. Hon jobbar och jag jobbar, och när vi inte jobbar så umgås vi tillsammans.
Jag har iaf bestämt mig för att backa, har berättat för henne hur jag känner och vad jag vill men tänker inte kräla för henne. Känslan just nu är att jag måste ut härifrån huset så fort som möjligt men barnen håller mig kvar för dom måste må bra!

 

Håller med er!
Jag har tränat och spelat innebandy på elitnivå länge och väl. Och trög/dum som man är så har man svårt och ändra sina vanor. Men samtidigt så vill jag träna för att det får mig och må bra.

 

Jag lovar inte att detta fungerar för er men:

När min sambo känner sig nere eller deppig och är allmänt ickepositiv (om man kan säga så?) så fungerar den extremt gamla klassikern blommor strålande. Alla tjejer verkar bli lyckliga om man överraskar dem med en bukett rosor, kanske lite fin mörk choklad eller en flaska in. Nu är det inte alls någon permanent lösning, men det kan vara en början.

Visa vad du känner för henne, att du vill kämpa för henne. Ät en romantiskt middag bara ni två, på en restaurang? Ta med henne till en smyckesbutik och låt henne välja vad hon vill. Det fungerar. Som sagt inte en permanent lösning, men om det börjar lossna så tror jag att det kommer bli bättre och bättre med tiden.

 

Extra mycket omtanke, laga hennes favoritmat osv är alltid trevligt. Och det är dessutom den behandling jag själv vill ha om man känner sig nere.

 

Jag tror inte en romantisk middag hjälper nu faktiskt, hade det funnits hopp för att rädda det vi har hade jag kämpat för det. Men jag har frågat henne om hon är säker på allt detta och hon svarade att just nu orkar hon inte ge oss en ny chans. Då finns det inte mycket hopp kvar enligt mig, kan ha fel.
Kanske borde kämpa mer men magkänslan säger backa och ge henne tid och hitta fram till svaren och kanske sakna mig. En risk jag får ta men jag tänker inte fjäska, övertala eller liknande för att hon ska leva med mig. Är en finne och som alla vet är vi stolta människor på både gott och ont (till ovanstående skribent, stämmer det i dina iaktagelser om finnar?) Men jag vill att kvinnan jag lever med ska vara stolt över mig precis som jag är stolt över henne.

Hon är nere och jag är definitivt nere men samma svar där, jag tror inte en middag hjälper. Detta är ju inte en mensvecka som man kan känna sig nere av, tjejer kan rätta mig om jag har fel. Detta är så mycket större, vi måste berätta för våran 6-åriga dotter på nått sätt att mamma och pappa inte ska bo ihop längre. Vi måste sälja vårat hus, vi måste hitta 2 boenden som funkar båda två. Dom ska helst ligga i närheten av varandra. Vi måste lägga om i princip hela vårat liv.
Och jag vet att till slut så kanske det blir hyfsat bra, men hyfsat bra är inte tillräckligt för mig. Jag VILL leva med henne och vara med mina barn varje dag tills dom berättar för mig att dom ska flytta ut och farsan kan dra nått gammalt över sig

 

Köp henne en HTC Desire HD, då blir hon glad

(Ber om ursäkt om detta är lite magstarkt, ett lite långsökt försök till att få upp stämningen i din trista situation)

 

Ingen fara, jag anser att man kan skämta i dom flesta lägen, inte alla dock.
Men skrattade till så under några sekunder kändes det lite lättare och det tackar jag för.

 

Tänk också på att ifall det inte håller var det inte menat att hålla. Började tänka så för ett par år sedan, efter mitt lilla långdragna drama faktiskt, och livet har blivit betydligt enklare sedan.

Det som händer händer. Man har inte så mycket makt som man ibland vill tro. Det är bara att surfa med och istället se till det som faktiskt är bra!

I din situation hade jag försökt att se det som en nystart samt sett till ditt livs egentliga kärlek - dina barn!

 

och glöm inte som någon annan sa.

Man tjänar absolut inget på att skiljas som fiender. Ta med dig erfarenheten, och ta hand om era barn.

Att vara förbannad förstör bara resten av livet runt omkring

 

Ja, som Dirk säger, man utvecklas och växer kanske ifrån varandra. Det är väldigt få förhållanden som håller livet ut.

Men det man kan fundera över är ju: Är det bättre att leva ensam än i ett dött förhållande?

Du kan ju fråga din fru vad hon förväntar sig att få ut av en separation. Som ensamstående förälder får man ju inte direkt mer fritid än i ett parförhållande. Med delad vårdnad får man iofs varannan vecka som "singel", men det blir ju generellt dyrare så man får mindre ekonomiskt utrymme.

Och sen kan ni ju fundera över om det inte går att få det utan att separera.

Det kan ju gå att bo kvar ihop men mer "öppet" förhållande om man säger så (just för att slippa en massa krångel). Det är ju sällan lätt att gå igenom en separation. Det går ju att köra "delad vårdnad" så att säga fast man bor ihop. Man får ansvaret för barn och mat och sånt varannan vecka.

 

Många rätt kloka svar här, till skillnad från vad liknande trådar på flashback genererar.

Det kan vara så enkelt som att hon behöver lite tid, ni behöver hitta tillbaka lite till varandra. Lättare sagt än gjort då jag vet precis hur det är att vara på den sidan där det känns bra men den andra sidan inte tycker att det känns bra.

Ge henne lite utrymme men visa tydligt att du inte är beredd att ge upp riktigt än utan ändå vill att ni ska försöka hålla ihop och se om det kanske ändå är så att det löser sig. Att du är borta och jobbar mycket för att ha råd med era renoveringar är säkerligen en av orsakerna men det kan ändå vara svårt för henne att ta till sig det om hon känner som hon gör. Därutöver så kan det dessutom vara så att hon känner att du inte lägger din övriga tid på henne och barnen utan i stället lägger den tiden på andra intressen.

Visa tydligt att du uppskattar henne och tycker om det ni har. Ni har ändå slagit på så stort att ni har hus och barn tillsammans. Visa henne att hon betyder mycket men var även noga med att ge henne utrymme och lägg inte för mycket vikt på kramar, pussar och annat. Håll dig till att bekräfta det ni har och dina känslor för henne och sen gäller det att ha lite is i magen och se var det slutar.

Jag kommer följa tråden och hoppas det går bra för dig!