Familjekris!

Japp, barnen är det viktigaste utan tvekan i denna situation.
Det kanske är så som du säger, att vi inte var menade för varann. Men i dagens läge så är det så lätt och skilja sig eller separera. Alla gör det och går vidare till nästa och snart är man i samma situation igen. Och har man skaffat barn så ser jag det som en skyldighet att verkligen försöka få det o funka. Nu handlar det om att jag jobbat mycket och att jag tränar en del men jag har sagt till henne att det går och ta bort och att jag gör gärna på prioriteringarna. Då tvekade hon och sa hon fortfarande inte vet vad hon känner för mig. Och det är ju ganska avgörande.

Nepp är inte arg alls, är bara grymt lessen och förkrossad.

Angående vad hon förväntar sig av en separation, jag tror inte att hunnit tänka så långt. Att jag frågade henne i söndags vad som var fel var nog en liten överraskning för hon har inte sagt nått om att hon vill prata med mig. Det här kanske kom ut för tidigt innan hon hunnit tänka igenom allt, kan dock ha fel. När jag frågade henne var hon ville bo så stammade hon bara.
Ett öppet förhållande är inte okej för mig och tror inte för henne heller. Jag vill leva med en person som älskar mig för den jag är och som finns där när jag behöver henne och då får hon garanterat samma sak tbaks om inte mer.
Jag trodde det var henne som jag skulle åldras med men det stannade vid en dröm. En naiv dröm.

 

Hon kommer få tid och uttrymme, och jag hoppas nånstans innerst inne att hon kommer fram till att hon älskar mig. Men för min egen skull så kan jag inte vänta på det eller räkna/hoppas på det. När vi väl flyttat ut så måste jag lägga fokus på 2 saker känns det som, barnen och mig själv. Allt annat får komma i andra hand.
Visst har mitt jobbande tagit kraft och tid men det har ju funnits en anledning till det. Och vi har ju båda velat få klart här hemma som vi velat ha. Angående andra intressen, jag jobbar, spelar innebandy där flesta av mina bästa vänner finns och umgås med familjen och nära o kära. Det är ungefär dit tiden räcker. Sen försöker man hitta tid för nån utgång/bio, typ nått roligt när det finns tid. Så min prioritet är min familj i högsta grad!
Jag har berättat för henne vad jag vill och känner så det vet hon men jag kommer säga det igen. Men jag har även sagt att jag inte vill att hon kramar mig trots upprepade försök, samma sak att hon slutar säga puss i telefonen när man säger hejdå. Så hon vet min ståndpunkt men sen backar jag. Hon kommer få tid UTAN en massa tjat från min sida. För jag kommer försöka gå vidare i den mån det går.

 

Du har en bra inställning vad gäller att du inte vill ge upp och all heder till det.

Dock så är det så i perioder för många att de inte riktigt vet vad de vill, vad de känner och även beter sig därefter. Många gånger med sådana människor så tycker jag mig dock märka att de allt som oftast landar lite i sig själv igen och åter finner sig i det de har.

Det kan även vara så att problemet egentligen inte är du som är problemet utan att det finns i henne själv. En liten själslig kris, tankar om var i livet hon är, ungdomsdrömmar som flytt och annat som "gått förlorat".

Risken med detta är att hon finner sig i själv igen men att du då har gått vidare i stället och har svårt att återvända.

Ingen enkel situation du befinner dig i men is i magen både för er skull och barnens skull. Dock vill jag ändå varna för att försöka lappa ihop det för länge. Barn mår heller inte bra av föräldrar som det är spänt mellan och som mest blir irriterade på varandra. Svår balansgång men håll ut lite till och ta en ny funderare.

 

En sak jag tänkt på väldigt mycket, våran semester slutade för 5 veckor sen. Vi hade det kanonbra med en massa roliga saker vi gjort. Sexlivet var kanon
Under semestern var hennes kusin från Australien och hälsade på, vi bestämde allihopa att vi skulle åka dit nästa år. Min fru har även bestämt med att vi och ett annat par skulle åka till Italien nästa sommar med alla barnen (dom har ett barn). Och det här gjorde hon också under sommaren. Efter semestern (3 veckor sen) har hon kollat efter större hus till oss och på allvar menat att vi ska flytta.
Och nu kommer hon och berättar att hon vill separera. Kan ni förstå att jag inte hajar nått av detta? Nån polare frågade om hon hade 30-års kris, hon fyller 30 nästa år. Brorsan frågade om hon var rastlös. Började fundera på det och det kanske hon är, när jag tittar bakåt i vårat förhållande så har hon hela tiden med jämna mellanrum velat tex flytta, skaffa fler barn. Hennes pappa är stressad inombords som fan. Kan aldrig sitta still, kommer han och hälsar på här så måste han dra efter max en timma. Kan det vara så att hon känner att det inte händer nått stort i vårat liv?
Ajaa nu spekulerar jag bara.......hur f*n ska man förstå sig på tjejer?

 

Med ditt sista inlägg träffade du nog ganska rätt.

Förmodligen är hon, som jag, en rastlös människa som alltid söker nya upplevelser.

För mig handlar det om att flytta, möblera om, skaffa fler djur, ta mckort, börja renovera på landet osv osv

När inget händer på ett tag så blir jag deppig och trött

 

Intressant att du drar upp detta. Läs mitt eget inlägg precis ovanför det här.
Hon har under våran tid ihop velat flytta tbaks dit där hon är uppväxt och innan sommaren så var det nära att vi tackade ja till ett jobb därborta. Men vi bestämde oss för att avvakta lite grann, dels så har jag känt att jag inte riktigt vill flytta härifrån.

 

Alla är vi olika, för mig så duger det att lägga in en nysläppt ROM till min SGS
Men jag tycker mig se ett tydligt mönster ju mer jag tänker efter.
En kort tillbaka blick:
Jag bodde i en bostadsrätt när vi träffades men den var för liten för oss (en etta på 45 kvm). Vi flyttade till en stor 2:a där våra bästa parvänner bodde. Vi fick våran dotter efter 1 år där. Våra parvänner flyttade till en 4:a i samma hus, då fick min fru typ panik och ville göra likandant. Således vi flyttade till en 4:a 2 år efter inflyttning till 2:an. När vi hade bott i 4:an i ett år så hittade våra vänner ett radhus och dom flyttade således. Då ville min fru självklart och bo i ett hus och vi flyttade igen. Här har vi bott i 3 år och fått en son under tiden. Hon vill ha fler barn som jag absolut inte vill. Och jag får frågan relativt ofta om vi inte ska skaffa en liten till. Vill absolut inte ha fler barn och det har jag sagt till henne. Alla våra flyttar är hennes ide och påtryckningar.
Vad tycker ni?

 

kanske är just barnfrågan som spökar.

När kvinnan når ca: 30 år så börjar det kännas "för sent, eller iaf det är dags" verkar det som. Om hon ska få fler barn, så måste hon lämna dig.

Men, bara för att hon vill ha fler barn och gå ifrån dig, så måste hon inte ha slutat älska dig och letar febrilt en vettig anledning till era problem

 

Då är frågan, ljuger hon för sig själv eller för mig?
Och jag vet inte om fler barn är ett stort måste. Men vet att hon ville ha fler med mig iaf.

 

hon har inget konkret att berätta för dig. Därför får du heller inga vettiga svar.

Kanske har hon kommit på att det är långt liv kvar med samma man.

Låter onekligen som en knepig sits, och jag följer gärna vad som händer om du väljer att fortsätta "blogga"

 

Jag tycker du verkligen ska dra henne inför samtalsterapeut, behöver inte vara en manlig.
Till skillnad från många säger så tror jag att det oftare är män än kvinnor som vill ha hjälp utifrån då kvinnor tror att de och deras medsystrar är "experter" på relationer efter 4.000 poäng veckorevynologi.
Detta medför tyvärr att kvinnor ofta vägrar ta hjälp utifrån, trots att denna trots allt är professionell och "anonym".
En bra terapeut kan plocka ur saker ur henne & dig ni kanske inte tänkt på, vad ni kan jobba på och eller hur ni ska bryta och gå vidare på bästa sätt.
Det viktigaste är att barnen mår så bra det går under omständigheterna.

 

Oj. Här skrivs det mycket med mycket feedback om olika teorier.
Här är mina tankar:
Det första du ska tänka på är en prioriteringsordning.
Detta fick jag lära mig som ung(är fortfarande bara 31 men..)
1. Barnen, ALLTID barnen först.
2. Dig själv. Prioritera alltid dig själv i andra hand, Mår du själv bra sprider du glädje till omgivningen.(Mår du dåligt så.. Ja du förstår)
3. Familjen som helhet.
4. Jobb,
5. Bygga på hus,Sport osv. osv.

Jag är själv i en relation med ett barn sedan 11 år & vi har haft våra upp & nergångar, Med riktiga gräl.
Men vi har alltid kunnat prata om allting & har efter varje "nedperiod" kommit fram till att vi fortsätter då vi trots allt älskar varandra & trivs väldigt bra i varandras sällskap.
Går man skilda vägar så sitter man i samma sits efter ett par år med ny partner, när vardagen sätter in.

Jag tror personligen som du själv skriver att du i nuläget gör bäst i att ta ett steg tillbaka. Se till din egen situation & vad kan du göra för att göra den till det bästa möjliga.
Det är till till syvende och sist så att det är en mening med allt och är ni inte menade för varandra så spelar det ingen roll hur mycket ni försöker, Snart är ni tillbaka på ruta ett igen.

Det var inte många uppmundrande ord från mig, men jag resonerar bara utifrån hur jag själv hade tänkt.

Cheers

 

Läste precis det och sedan det här. Det du beskriver tyder i mina ögon på att hon är en något rastlös person.

De erfarenheter jag har av detta, inte med någon jag själv har haft en relation med men däremot min far vilket borde räknas, är att rastlösheten beror på en otrygghet i sig själv. Den kvinnan i fråga hade flyttat runt en del, skaffat massvis med barn (totalt sex stycken varav två av dessa med min far) och flytt från sina problem vad jag kommit fram till. Där har rastlösheten helt enkelt berott i en otrygghet i sig själv och onormala förväntningar på sig själv.

En hel del flängande till olika delar av Sverige, ett konstant jämförande med vad andra "åstadkommer" i stället för att se till sina egna behov fullt ut. En sorts självbekräftelse i att göra det som andra gör trots att de andra gör det för att de har kommit till den punkten och inte för att det ska göras för att göras (hoppas du förstår vad jag menar).

De situationer du beskriver med önskan om fler barn, att flytta då och då och hela tiden uppnå nya saker kan bero just på en inneliggande otrygghet. Denna kan vara där oavsett vilken livssituation hon befinner sig i och kan mycket väl vara ett arv från hennes familj. I detta fall är väl hennes far starkt misstänkt. Lägg där till 30-års krisen och så vidare.

Även barnfrågan kan bli en svår nöt. Om hon känner att hon vill ha fler barn av någon anledning men att du inte vill det så är ni inte överens i något som ändå är en stor del av ett förhållande, åtminstone som jag ser det.

 

Jag förstår sorgen och alla funderingar som finns innom dig just nu, har varit där själv, men behöver inte skriva om dem nu, kan bara tala om att när jag och min Fru var där så fick jag en bok av en god vän till mig, jag tycker att du ska köpa denna bok o ge den till henne, samt läsa den själv, för det stämmer vad som skrivs i den, man lär sig förstå en Kvinna mycket bättre efter det.

När en Kvinna väljer att gå, så har dem redan gjort/bestämmt det långt innan, och själv står man där som ett Jävla frågetecken och försöker klura ut vad har jag gjort nu ??

Vi har 4 barn , varav 2 st gemensamma, 2 hade hon sen innan, Vi är fortfarande gifta o har varit så i 5 år av våra 14 år tillsammans,
vi båda är i 35 års åldern.

Kan säga att boken fick oss , iallafall mig att se kvinnan från ett helt annat
perspektiv, vilket garanterat räddat vårat förhållande.

Boken heter - Män är från mars Kvinnor från venus

Min mor , som är en ganska förstående mor sa till mig när jag var ung och min första kärlek lämnade mig - Robert, Man blir riktigt kär endast 3 ggr, inte för att det e nån tröst , men kanske kan va nått att tänka på

 

Förstår hur du menar men tänk också på att det bästa för barnen inte alltid är att föräldrarna stannar under samma tak.

 

Uppföljning:
Kunde inte skriva igår kväll, dels så hade jag barnen hemma och sen kom min fru hem. Vi åt middag och sen när barnen kollade på film så kunde vi prata lite mer. Och jag tror mig se mig varför det gått som det har gått. Och jag får ta på mig en stor del av skulden.
Hon har ju berättat angående detta med att jag prioriterat innebandy före familjen. Och hon har sagt till mig att det är ok att jag tränar och spelar innebandy men innerst inne så har nog hon velat att jag stannat hemma betydligt mer och prioriterat familjen. Hon har sagt ja och på så sätt lämnat beslutet upp till mig. Och dum som jag varit så har jag valt och träna. För mycket. Men jag har inte förstått att det varit ett problem för hade jag gjort det så hade jag valt annorlunda för min familj är det viktigaste för mig.
Och detta har gjort att hon känt sig ensam i vårat förhållande och nu således tappat sina känslor för mig. Jag kommer berätta för henne vad jag insett och som kanske borde ha varit självklart för mig. Men trög och sportgalen som man är så har man inte tänkt så utan om hon har sagt ja och då har jag tränat. Alla träningar har ju varit efter läggdags mestadels så vi har hjälpts åt med barnen osv. Men sen när barnen somnat så har hon varit själv en del. Nu låter det som att jag tränat otroligt mycket men så mycket är det inte, vissa veckor 1 gång, dom flesta veckor 2 träningar och nångång 3 gånger i veckan.

Har sagt till henne att jag är beredd på att ändra mig och det ordentligt och att man tyvärr är trög när det gäller sånt här. Det hjälper inte just nu utan hon orkar inte mer nu och vill fortfarande separera. Men jag vill att hon ska veta det jag lärt mig senaste dagarna och insett att jag varit borta för mycket.

Synpunkter?

 

Fast det handlar ju mest om ifall föräldrarna bråkar en massa.

 

"Tyvärr" kan man ju inte tvinga någon att stanna om han/hon inte vill det. Men jag tycker inte att du ska ge upp.

Min sambo har vid ett par tillfällen tvivlat på oss och sina känslor för mig. Men hon har sagt att hon inte tänkte lämna mig och vi har kämpat och hittat tillbaka. Nu är det (mig veterligen) helt underbart mellan oss.

Jag har läst om par som "skilt sig på låtsas", alltså flyttat ifrån varandra ett tag. Det kanske skulle kunna hjälpa om din fru åkte iväg några dagar och fick fundera ensam. Kanske skulle hon inse att hon saknar dig och då har ni en liten grund att bygga på igen.

 

Gå till en tredje part och prata, en relationspsykolog eller liknande.

 

Mera uppföljning och svar till dig:

Kommer inte ge upp, hon är för värdefull för mig. Men jag tänker inte heller övertala henne att fortsätta tillsammans med mig. Hon får hitta sitt svar inom sig och om hon bestämmer sig för mig så är ingen lyckligare än jag.
Hon kommer också få tid och uttrymme för att hitta svaren.

Det känns också som en stor sten lossnat från mitt bröst. Har hittat/fått svaren jag desperat försökte hitta från i söndags. Sen jag kom hem i morse så har allt ljusnat upp. Jag fick lite svar igår av bästa polaren som jag sov hos och min bror. Och jag har frågat henne om detta stämmer och det gör det.
Det allt bygger på är kommunikationsmiss och att jag inte förstått vad hon menat med vissa saker. När vi har pratat om innebandy innan säsongen och man försökt hitta till ett gemensamt beslut så har hon sagt att det är ok för henne om jag spelar där och dom tränar 2 gånger i veckan. Då har hon lämnat över beslutet till mig och eftersom jag trott på hennes ord så har jag tagit ett beslut efter det och spelat innebandy där. MEN det hon egentligen ville var att jag skulle komma fram till att vara hemma mer. Men hon har inte sagt att hon saknat mig hemma om kvällarna, hon har inte sagt att hon vill att jag ska vara med henne mer, hon har inte heller sagt att hon känner sig ensam i vårat förhållande. Hur ska jag då veta vad hon tycker och tänker?
Men det jag skulle ha gjort oavsett hennes svar, jag skulle ha bromsat upp och tänkt efter ordentligt om jag verkligen ska spela där iom att det tar en massa tid. Och istället prioriterat att vara hemma med familjen och henne. Och allt detta har lett till att hon idag inte vet vad hon känner för mig och vill separera. Jag får ta lärdom av detta, oavsett om det blir så att vi hittar tbaks till varann eller om jag träffar nån annan om 10 år.
Men hon får ta den tid det tar för att komma fram till vad hon vill med sitt liv. Och jag kan bara hoppas att hon vill leva med mig. Tråkig sits och vara i men jag har inga alternativ.