De flesta trådlösa hörlurar som går in i hörselgången erbjuder idag aktiv brusreducering. Den vanligaste engelska benämningen – active noise cancellation (ANC) – är mer träffande. Oönskade ljud sänks genom att introducera ett nytt ljud som blandas med och dämpar det första ljudet.

Ljud är en tryckvåg som vibrerar och snabbt växlar mellan två lägen: förtätning och förtunning. Tryckvågen skapar på så vis områden med lägre och högre tryck. Hur ofta tryckförändringarna sker per sekund avgör tonhöjden. Snabba förändringar ger ett gällt ljud medan långsamma skiften ger dova toner. Tryckvågorna snappas upp av örat och omvandlas till elektriska signaler vilka hjärnan uppfattar som ljud.

Väldigt förenklat är det här grunden för ANC: Mikrofoner analyserar ljud i omgivningen, varefter högtalaren skickar ut en ljudvåg med samma amplitud som bruset, men med en inverterad fas. De två ljudvågorna kombineras till en ny våg – så kallad interferens – och tar på så vis mer eller mindre ut varandra (destruktiv interferens). Med andra ord dämpas ljud genom att introducera ett nytt ljud som sänker det första.

Metoden skulle kunna beskrivas som två tryckvågor som möts och släcker ut varandra: den inverterade ljudvågen neutraliserar oljudets tryckförändringar. Sonos använder en dragkamp som liknelse. Ifall båda lagen drar lika hårt står repet still eftersom de två lagens styrka tar ut varandra.

Aktiv brusreducering fungerar bäst för jämna och dova ljud med låg frekvens, likt bakgrundsbrus från ett flygplan, en fläkt, ett kylskåp eller luftkonditionering. Konceptet utvecklades i slutet av 30-talet men det dröjde många år innan tekniken blev tillgänglig kommersiellt. Ett av de första användningsområdena var för headsets på flygplan i slutet av 80-talet.

Passiv brusreducering innebär som kontrast att ljud helt enkelt stängs ute genom att ett ljudabsorberande material täcker hörselgången: exempelvis öronproppar eller hörselskydd.