S-LCD, eller Super LCD i folkmun, slog ner som lite av en bomb i somras (även om varumärket i sig har funnits betydligt längre än så). HTC hade stora problem att möta konsumenternas efterfrågan på den omåttligt populära modellen Desire, vilken hade bestyckats med en finfin AMOLED-skärm tillverkad av Samsung. Orsaken till att HTC inte klarade av att möta efterfrågan var att Samsung, som för närvarande är ensamma om att i större volymer tillverka högupplösta AMOLED-skärmar för handburna enheter, inte kunde tillverka skärmarna tillräckligt snabbt.
För att komma till rätta med problemet och därmed kunna leverera sina telefoner i tid så insåg HTC att de var tvungna att byta skärm på både HTC Desire och Google Nexus One. Problemet var bara att HTC vid Desire-lanseringen hade slagit på stora PR-trumman och förklarat för sina kunder hur fantastiskt AMOLED var. Hur kan man efter detta ”nedgradera” till LCD utan att kunderna känner sig lurade och/eller kräver ett betydligt lägre pris?
Lösningen blev en S-LCD-skärm, framtagen av Samsung och Sony. Detta gav marknadsföringsavdelningen något att bygga på. Nu kunde man säga att S-LCD, det är bra grejer det – en Super-LCD som är minst lika bra som AMOLED. Nu kunde kunderna känna sig nöjda trots att de inte fick en AMOLED-skärm. Frid och fröjd.
Osökt frågar man sig då vari problemet ligger? Jo, S-LCD är nämligen inget annat än en vanlig LCD-skärm, fast med ett nytt namn. S-LCD är ett varumärke, ägt av Samsung (50%, plus en röst) och Sony (50%, minus en röst), inte en ny spännande tillverkningsteknik eller tillverkningmetod som producerar en bildkvalité som lämnar andra tillverkares skärmar bakom sig.
Marknadsföringen och hypen runtom på teknikbloggarna har emellertid varit så effektiv att till och med många av de allra mest insatta geekarna nu har börjat kräva S-LCD-skärmar på alla telefoner. Om detta saknas, som i HTC:s Desire HD som ”bara” har en LCD-skärm, så kan det bli ramaskri.
En LCD-skärm tillverkad av exempelvis Sharp, Hitachi, Epson eller LG kan vara minst lika bra som, eller bättre än, Samsungs och Sonys S-LCD, men S-LCD-epitetet får de inte använda eftersom Samsung och Sony äger rättigheterna. För Sony och Samsung är förstås detta en guldsits. De har, antingen medvetet eller genom omedveten mytbildning påeldad av teknikbloggare och journalister, lyckats övertyga konsumenterna om att S-LCD är ett unikt tekniskt framsteg inom LCD-tekniken snarare än blott ett namn; ett varumärke.
Betyder då detta att S-LCD är skräp? Ingalunda. S-LCD-skärmarna i exempelvis Desire (v2) och Desire Z är riktigt bra PVA-skärmar av allra senaste snitt, men det är viktigt att veta att det fortfarande ”bara” är vanliga LCD-skärmar det handlar om. Konkurrenternas skärmar kan trots avsaknad av det där tjusiga S:et vara lika bra eller till och med bättre. Ett exempel på detta är den av LG (eller TMD, Toshiba Matsushita Display) tillverkade så kallade ”retina-skärmen” i iPhone 4. Då den inte är tillverkad av Samsung eller Sony så är det alltså inte en S-LCD-skärm, men den är av IPS-typ och har en fantastisk bildkvalité.
Vår avsikt med den här artikeln var aldrig att gå in på vilken skärmtyp som är bäst eller om Desire HD har en lika bra skärm som Desire Z, utan vår poäng är enkel: Gå inte på myten om S-LCD. Gör efterforskningar på egen hand om skärmens kvalité är av högsta betydelse för dig. Kolla helst upp telefonen i verkliga världen hos din lokala återförsäljare, så att du med egna ögon kan avgöra vad som är rätt för dig.
Vad du än gör så låt inte ett ”S” i ett varumärke ligga som grund för vilken telefon du väljer.