Mobiler började få 1080p-skärmar för snart tio år sedan, i slutet av 2012, genom telefoner som HTC J Butterfly, HTC Droid DNA och Oppo Find 5. Vid den tidpunkten ansågs detta som en attraktiv och nästan löjligt hög upplösning för telefoner.

Smartphoneskärmar hade tidigare varit lågupplösta och oskarpa med dagens mått, med så pass låg pixeltäthet att det inverkade negativt. Pixlar kunde urskiljas vid närmare inspektion. Hög upplösning blev ett försäljningsargument och många minns säkert Apples marknadsföringsnamn ”Retina Display”.

Oppo Find 5 – en av de första med 1080p

Sommaren 2014 började de första WQHD-mobilerna komma med 1440 x 2560 pixlar. Två tidiga exempel var LG G3 och Oppo Find 7. Sony tog skärmupplösningarna i telefoner till nästa nivå hösten 2015 genom Xperia Z5 Premium som hade 2160 x 3840 pixlar. Och där tog det stopp.

Vi har sannolikt nått gränsen för upplösningar för mobiler, inte minst för att det helt enkelt är överflödigt med fler pixlar. Efter en viss pixeldensitet blir det bara mer energi- och processorkrävande att behöva skyffla runt fler pixlar, utan någon märkbar skillnad i skärpa.

Vi har rentav börjat gå åt motsatt håll då exempelvis Galaxy S21 och S21 Plus har en lägre upplösning än sina föregångare (1080 x 2400 istället för 1440 x 3200). Numera används andra egenskaper än upplösning för att framhäva och särskilja paneler.

Senaste åren har punkter som skärmteknik, uppdateringsfrekvens, samplingsfrekvens, färgåtergivning, HDR, högsta ljusstyrka och skyddsglas haft större vikt än antalet pixlar. Upplösnings-racet tog slut 2015 och det är osannolikt att det kommer tillbaka.