Jag kritiserade för ett tag sedan nyttan med den uppsjö av pekplattor som väller ut på marknaden i år, med större friheter för utvecklare som enda synliga fördel jämfört med befintliga produkter. Men plattorna är förmodligen här för att stanna så då kan jag lika gärna fråga prylnörden i mig (och mitt vanliga jag för den delen) om jag ändå inte borde skaffa en och i så fall varför. Trots allt dök det upp många bra motargument bland kommentarerna till den förra krönikan och jag tänkte byta sida i debatten nu av ren nyfikenhet.

Formatet. Det är den första, största, och mest uppenbara skillnaden mellan en pekplatta och tidigare prylar med skärmar och någon form av interaktionsmöjlighet som telefoner och datorer. Formatet har trots allt väldigt mycket med smak och behov att göra för handhållna enheter. En stor del av köplusten beror helt enkelt på hur du har tänkt bära runt på prylen. Exempelvis är det väldigt få som springer runt med bärbara datorer på 17 tum eller större över axeln och fenomenet har till och med fått ett eget namn: släpbar. Det är inte aktuellt att ta dessa med sig helt enkelt och de har allt mer blivit en ersättning för den stationära datorn snarare än att användas som en portabel dator.

På samma sätt är istället pekplattorna otroligt smidiga att ta med sig så länge man har någon som helst typ av väska eller ryggsäck med sig. Då de hittills lanserats med ca 7-11 tum är de nästan alltid för stora för allt utom större jackfickor men kan lätt fraktas utanför kläderna så att säga. Här konkurrerar de visserligen med de bärbara datorerna kring 13 tum (som Apples MacBook Air eller Acers Aspire One) men är istället betydligt lättare då skärmen som bekant även agerar interaktionsverktyg – har vi sett början på tangentbordsdöden med de bättre digitizerna?

För i rollen som prylnörd kan det ibland vara svårt att slita sig från specifikationerna och istället tänka användbarhet – HUR ska den här användas? Det finns stora pengar att tjäna på bra svar till den frågan och som avhoppad student vid Civilingenjör i Teknisk Design vid LTU kan jag vittna om svårigheten i att hitta sådana (designkurserna gillade jag, blev brädad av fysiken och matematiken…). Men ett av de bra svaren är alltså smidighet framför möjligheter, eller snarare så bör man inte alltid satsa på allt-i-ett maskiner utan istället ”nischa” sig då kunderna sällan har behov för ”allt”. Om produkten i fråga är väldigt smidig behöver den kanske inte vara lika kraftfull eller allsidig som andra prylar i samma prisklass så länge den löser ett problem på ett bra sätt eller fyller sin funktion effektivt och så vidare.

Kort sagt tror jag helt enkelt att formfaktorn för pekplattorna var allt som behövdes för att de skulle sälja. För mig personligen blir nog ett fysiskt tangentbord ett viktigt tillbehör om jag ska sitta på stranden i sommar och skriva krönikor men jag kan absolut se bristerna i användbarhet hos smartphones (för små skärmar) och små bärbara (för klumpiga) som pekplattorna löser på ett bra sätt.

Smartphones har ju blivit de ultimata allt-i-ett-prylarna som kan ringa, skriva, läsa, och spela upp det mesta vi behöver och känner för. Men de har extrema krav på fysiska mått och måste få plats i våra byxfickor vilket kraftigt begränsar användbarheten i många fall (något som fått tillverkarna att flörta med HDMI-utgångar för visning på större skärmar). Små bärbara med mobilt bredband har visserligen också blivit väldigt populära men används mest för arbete och studier där arbetsplatsen flyttar på sig. För underhållning och avslappning är de både för trista och för svåranvända.

Nyhetens behag och att leva i hype är visserligen också stora lustskapare just nu men å andra sidan gäller det även för de senaste telefonerna, senaste kläderna, brillorna och restaurangerna. Inget Apple har patent på så att säga och verkligen inget relevant skäl för att bortförklara innovation som PR. Det kanske verkar som att jag vänder kappan efter vinden här men argumenten i förra krönikan står jag fortfarande för, det var dock viktigt att också lyfta fram argumenten för, som i många fall är för abstrakta för att beskrivas i siffror eller grafer.

Försäljningsstatistiken visar trots allt det ”experterna” och analytikerna bara kan gissa eller bortförklara.