Ända sedan 2010, då Googles Nexus-serie först lanserades med den numera smått ikoniska Nexus One, har vi varje år fått en eller två nya ”Googletelefoner”. Nexus-serien blev snabbt populär bland de allra största Androidälskarna och etablerade sig efter några år som ett attraktivt alternativ även för konsumenter utanför den inre Androidkretsen.
När Google i slutet av 2015 bekräftade ryktena om att Nexus 5X och 6P skulle bli de sista Nexus-telefonerna var det många som blev oroliga att det inte längre skulle finnas en telefonserie att vända sig till för att få snabba uppdateringar och en ren, eller i princip ren, Androidversion.
Google lät emellertid kort därefter meddela att de ämnade lansera en ny telefonserie, kallad Pixel, som precis som Nexus-serien skulle släppas med en näst intill ren Androidversion av allra senaste snitt. Precis som Nexus-serien, alltså, men med skillnaden att Google själva ställer sig bakom hårdvaran, istället för att lämna hårdvaran upp till andra tillverkare.
Ett genomgående problem för Google med Nexus-serien var att Google inte hade någon direktkontroll över hårdvaran, eller över garanti- och reklamationsärenden. De var utöver sin egen goodwill helt och hållet utlämnade till tillverkarens välvilja, eller ovilja, att göra rätt för sig vid problem, samtidigt som kunderna som drabbades av problem inte sällan höll Google direkt ansvariga.
Första generationen Pixeltelefoner och den året efter följande Pixel 2-duon blev om inte unisont hyllade så åtminstone över lag väldigt väl emottagna, trots en del brister, problem och svagheter. I år har Google hunnit till den tredje generationen Pixel-telefoner, med Pixel 3 och Pixel 3 XL, och förväntningarna är som sig bör större än någonsin; något som dessvärre även gäller prislappen.
I den här recensionen sätter vi tänderna i Google Pixel 3 XL för att se om Google lyckas leva upp till förväntningarna, och vi testar jämte Pixel 3 XL även lillebror Pixel 3. Våra slutsatser för Pixel 3 XL kommer i mångt och mycket även gälla det mindre syskonet Pixel 3, som med undantag av storlek, skärm och batteristorlek är helt och hållet identisk med Pixel 3 XL.
Kartong och hårdvara
Pixel 3 XL levereras precis som i fjol i en mestadels vit kartong med ett tryck av telefonen på kartonglockets ovansida. Kartongen håller sedvanligt hög klass, dock utan att förmedla någon vidare lyxkänsla. Kort sagt en väldigt Google-typisk kartong. När locket lyfts av möts man i vanlig ordning av telefonen i sig, inslagen i skyddsplast, i ett fack för sig högst upp i kartongen.
Nedan det övre facket finner vi en mindre kartong innehållande SIM-kortstiftet för utmatning av SIM-kortsläden samt diverse dokumentation. Jämte dokumentationen hittar vi en kartong innehållande en vit snabbladdadapter på max 18W (9V och 2A). Nedan kartongen innehållande dokumentationen hittar vi ytterligare en tunn kartong, eller kanske snarare ett pappfodral, innehållande ett par trådburna Pixel Buds-hörlurar. Slutligen, i ett fack nedan hörlurarna, återfinns en vit USB-kabel (cirka 1 meter), en vit adapter från USB Typ C till USB samt en adapter från USB Typ C till en hörlursutgång (3,5 millimeter).
Vi finner alltså följande i kartongen:
- Google Pixel 3 XL (svart, 64 GB, nordamerikanskt olåst exemplar)
- Laddadapter (vit, snabbladdare, upp till 18W
- USB-kabel (USB Typ C till Typ C, vit, cirka 1 meter lång)
- Pixel Buds (trådburna hörlurar, ca 1 meter, vita, volym- & funktionsknapp, USB Typ C-anslutning)
- USB-adapter (vit, USB Typ C till USB)
- USB Typ C till 3,5 mm-adapter (vit, ca 9 cm)
- SIM-stift för utmatning av SIM-släden
- Dokumentation (snabbstartguide, garantiinformation och Google-klistermärken)
Då detta är en Google-telefon är det osannolikt att innehållet, utöver dokumentationens språk och laddadapterns kontakttyp, varierar på olika marknader och via olika återförsäljare. Alla butiksexemplar torde vara identiska med vårt.
Specifikationer | Google Pixel 3 XL |
---|---|
Releasedatum | Hösten 2018 |
Processor | 2,5GHz octa-core |
Plattform | Qualcomm Snapdragon 845 |
Grafikkrets | Adreno 630 |
RAM-minne | 4GB |
Inbyggt minne | 64/128GB / ingen plats för minneskort |
Skärm | 6,3" / WQHD+ - 1440x2960 pixlar / 522PPI |
Skärmtyp | OLED / 18.5:9 / 100,73 cm² / ~83,1% av fronten |
Kamera | 12,2MP / Bländartalet f1,8. Optisk och elektronisk bildstabilisering. |
Främre kamera | 8MP |
Vikt | 184g |
Höjd, bredd, djup | 158 x 76,7 x 7,9mm |
Batteri | 3450mAh |
Kommunikation | USB-C, Bluetooth 5.0, Wi-Fi 802.11 a/b/g/n/ac, dual-band, Wi-Fi Direct, DLNA, hotspot |
Sensorer | GPS+GLONASS+GALILEO+BDS, accelerometer, gyro, magnetometer, närhetssensor, fingeravtrycksläsare |
FM-radio / NFC | Nej / Ja |
Nätverk | Fyrbands GSM / HSDPA / LTE kat. 16 |
IP-klassning | IP68 |
Övrig info | Saknar 3,5mm jack. Får systemuppdateringar samt månatliga säkerhetsuppdateringar fram till oktober 2021. Specialfunktioner för kameran. Dubbla främre 8MP-kameror varav en vidvinkel. Trådlös laddning. |
Mer info | Mer info om Google Pixel 3 XL på Androidenheter.se |
I handen är årets två Pixel-telefoner ett klart steg framåt från fjolårets modeller. Inte för att fjolårets modeller var av låg kvalitet – tvärtom höll de redan då hög kvalitet – men Google har i år definitivt tagit ett tydligt kliv framåt. Telefonerna är mer rundade längs med sidorna, vilket gör dem mer bekväma att hålla i handen, och glasbakstycket är rent allmänt mer förfinat än fjolårets metallbakstycke. Bonus för att glasbakstycke öppnar upp för trådlös laddning, något som Google har tagit tillvara på i form av Qi-snabbladdning (upp till 10W).
Glasbakstycken är dock utöver att vara sköra i regel även väldigt halkiga, men Pixel 3-duon är ett undantag från det senare. Google har gett glasbakstyckets nedre fyra femtedelar en ruggad ytbehandling som ger oss ett utmärkt grepp om telefonen, och som därtill tämligen effektivt håller fingeravtryckskladd borta.
Nackdelen med den ruggade glasytan är att den mycket lätt samlar på sig ”repor” från saker den gnuggas mot, exempelvis nycklar i byxfickan. Det är egentligen inga riktiga repor, utan den ruggade glasytan samlar helt enkelt bara på sig rester från mjukare material som den gnuggas mot, ungefär som svarta tavlan i en skolsal.
Dessa repor kan lätt gnuggas bort med fingrarna eller en våt trasa, men det är ändå en lite olycklig biverkning att ständigt tvingas gnugga bort repor från bakstycket. Se Erica Griffins video här nedan för mer om detta.
Det rör sig dock hur man än vrider och vänder på det om glas och glas kan i allra högsta grad repas, även då det är härdat glas av Gorilla Glass 5-typ som i det här fallet.
I år har Google utökat vattenresistensen från fjolårets IP67-klassning till årets IP68. Är detta av någon reell, praktisk nytta? Mja, förmodligen inte, allra minst då IP-klassificeringen är självrapporterad av tillverkaren – det finns inget kontrollorgan som granskar riktigheten i tillverkarnas IP-uppgifter. Är Pixel 3 XL mer vattenresistent är Pixel 2 XL? Ja, åtminstone på pappret, men vi rekommenderar inte att ni tar med er någon telefon med IP-klassning på en simtur.
Knapparna är i år mjukt rundade istället för att ha samma vassa metallkanter som i fjol. Vi vet inte om knapparna i år är av metall, glas eller plast, men de är definitivt ett snäpp bättre oavsett material. Volymknappen är helt slät, näst intill högblank, medan strömknappen strax ovan, på högra långsidan, istället har fått en lätt matt yta.
Motståndet i knapparna, volym samt strömknapp, är bra, och klickkänslan är tydlig. Det enda som kanske har blivit aningen sämre i år är att knapparna då de inte har samma vassa kanter som förra året är aningen svårare att treva sig fram till i blindo. Detta är inget större problem då man snabbt lär sig var knapparna sitter.
I fotänden hittar vi USB Typ C-porten och till vänster om denne SIM-kortsläden. Vi förväntade oss även att här finna den primära samtalsmikrofonen, men utöver USB-port och SIM-kortsläde är fotänden helt slät och saknar andra öppningar eller perforeringar. Misstanken är att mikrofonen sitter i samma öppning som den nedre stereohögtalaren.
I huvudänden hittar vi endast en perforering i ramen för den sekundära mikrofonen och inget annat. Saknas gör alltså som nog ingen har missat ett 3,5-millimeterjack för anslutning av hörlurar eller andra externa ljudenheter. Den som vill ansluta hörlurar är alltså tvungen att använda USB Typ C-porten eller använda Bluetoothhörlurar. De i kartongen medföljande trådburna Pixel Buds-lurarna har fått en USB Typ C-kontakt istället för en 3,5-millimeterplugg.
Vi testade av ren nyfikenhet att använda Pixel Buds-lurarna i en rad andra Androidtelefoner, vilka numera i princip alltid har USB Typ C-port. Det fungerade utmärkt och utan problem i det tiotalet telefoner vi testade med undantag av OnePlus 6 i vilken det underligt nog krävdes att vi först aktiverade OTG-lagring under Inställningar -> Avancerat innan telefonen förstod att hörlurarna var anslutna.
Fingeravtrycksläsaren är placerad på baksidan (där vi som alltid anser att den hör hemma) och håller som sig bör hög kvalitet. Inprogrammering går snabbt, kräver mellan 6 och 8 inläsningar per fingeravtryck, och inläsning av redan programmerade fingeravtryck går precis så snabbt som vi förväntar oss. Pixel-familjen har alltid haft rasande snabba fingeravtrycksläsare, och Pixel 3-syskonen är inget undantag.
Yttermåtten är i år i princip identiska med i fjol, det skiljer endast 0,1 millimeter på höjden, där Pixel 3 XL är den hårfint större av de tu. Måtten uppges vara 158 x 76,7 x 7,9 millimeter och vikten 184 gram, vilket gör Pixel 3 XL 9 gram tyngre än Pixel 2 XL. Pixel 3 mäter in på 145,6 x 68,2 x 7,9 millimeter vilket innebär att den är både lägre och mindre bred än Pixel 2, men 0,1 millimeter tjockare. Vikten är på 148 gram, att jämföra med 143 gram för Pixel 2.
Trots i princip oförändrade yttermått ser vi alltså att både Pixel 3 XL och pixel 3 har fått noterbart större bildskärmar. Batteriet har dock i år i Pixel 3 XL till vår besvikelse blivit mindre. I år är batteriet på 3 430 mAh, att jämföra med 3 520 mAh i Pixel 2 XL. Tråkig utveckling.
I lillebror Pixel 3 har batteriet däremot vuxit från låga 2 700 mAh till 2 915 mAh. Utmärkt. Båda telefonerna har i år till vår glädje fullt stöd för trådlös snabbladdning via Qi-standarden, en teknik som kräver lite extra utrymme inuti telefonerna och som kanske kan förklara varför batteriet i Pixel 3 XL har krympt en aning.
Den ordinarie prisnivån (inga eventuella reor inräknade) ligger i skrivande stund på från cirka 9 800 för Pixel 3 XL och från cirka 8 800 för Pixel 3, via den tyska Google-butiken. Priset varierar löpande beroende på aktuell växelkurs, vilket ni kan se i tabellen ovan. Färgalternativen för båda modellerna är tre till antalet; svart (”Just Black”), vit (”Clearly White”) och ljusrosa (”Not Pink”).
Både Pixel 3 och 3 XL säljs med antingen 64 eller 128 GB lagring, vilket vi finner vara lite av en besvikelse. Vi hade mycket gärna sett ett tredje alternativ på 256 GB, eller att de skippade 128 GB till förmån för ett 256-alternativ.
Bildskärm
Google Pixel 3 XL levereras med en 6,3 tum stor AMOLED-skärm tillverkad av Samsung. Förra året fick Pixel 2 XL en av LG tillverkad P-OLED-skärm som fick en hel del kritik för ett relativt kraftigt blåstick då skärmen betraktades ur nästan allt annat än räta vinklar. I senare versioner av Pixel 2 XL åtgärdades dock detta. Årets Pixel 3 XL har inga betydande problem med nyansskiftningar ur olika vinklar, utan skärmen är av mycket hög klass – som förväntat med en Samsung-panel.
Lillebror Pixel 3 har däremot fått en av LG tillverkad P-OLED-skärm och det tycks som att LG har åtgärdat problemet med blåskiftet, då det genast står klart att Pixel 3 har fått en mycket bra skärm. Kanske till och med bättre än storebror Pixel 3 XL:s Samsung-skärm. Om inte annat saknar Pixel 3 storebrors ohyggligt fula och mycket höga ”notch”, vilket ger Pixel 3 som helhet en mer harmoniskt utformad bildskärm även om den istället har en ganska stor ”död yta” ovan och nedan skärmen.
Betraktningsvinklarna är utmärkta även om vi noterar ett visst nyansskifte ur vinklar om 45 grader. Det är fullt normalt att se ett visst nyansskifte, i synnerhet mot vita eller ljusa bildpartier, ur kraftiga vinklar. I Pixel 3 XL:s fall går nyansskiftet åt det blå hållet, men vi skulle ingalunda kalla det ett problem, utan det är väldigt måttligt.
I lillebror Pixel 3 ser vi inga direkta färgskiftningar, men vi ser däremot att vita/ljusa partier på skärmen får en viss grånyans. Ingen skärm är vad betraktningsvinklarna gäller bättre eller sämre än den andre, utan de håller båda hög klass.
Färgåtergivningen är utmärkt, men i Pixel 3 XL:s fall upplever vi att grönnyanser möjligen är aningen bleka i bildskärmens grundinställning. Lillebror Pixel 3 bjuder på en lite bättre (dock kanske mindre realistisk?) grönnyans, men i övrigt är de ty syskonen mycket snarlika, och bra, vad färgåtergivningen berör.
Den som vill har i bildskärmsinställningarna tre olika bildskärmslägen att välja mellan; ”Naturliga”, ”Förstärkta” och ”Anpassad”, där ”Förstärkta” är grundinställningen och därtill ett mellanting mellan de realistiskt bleka färgerna i ”Naturliga” och de överdrivna färgerna i ”Anpassad”. Vi föredrar mellanläget, men vi gissar att många kommer välja läget ”Anpassad” där färgerna verkligen kommer till liv och nästan upplevs tränga ut från skärmen. Vackert men kanske inte helt realistiskt.
Svärtan är som alltid med OLED-paneler i princip perfekt, och det innebär att kontrasten även den är ypperlig i båda syskonens bildskärmar. Upplösningen är i Pixel 3 XL på 1 440 x 2 960 pixlar (18,5:9), vilket över 6,3 tum på diagonalen resulterar i en pixeltäthet på fina 523 PPI. Mycket bra skärpa, trots en Pentile-matris. Pixel 3 har å sin sida en 5,5 tum stor skärm med en upplösning på 2 160 x 1 080 pixlar (18:9) och en pixeltäthet om 443 PPI, även det tämligen skarpt. Vi brukar säga att vår undre gräns för vad som är acceptabelt för ett flaggskepp går vid runt 400 PPI.
Båda bildskärmarna har stöd för HDR (UHDC-certifierade) och båda skärmarna skyddas av ett oleofobiskt (fettavstötande) behandlat skärmglas av Cornings Gorilla Glass 5-typ. Ljusstyrkan är god, i en direkt jämförelse mellan Pixel 2 XL och Pixel 3 XL ser vi att årets XL bjuder på en högre maximal ljusstyrka, även om det inte handlar om någon enorm skillnad. Pixel 3 XL och Pixel 3 har en maximal ljusstyrka så pass snarlik att vi inte kan säga att ena är bättre än den andra. De är båda bra, men inte i nivå med de allra bästa. Läsbarheten utomhus i fullt dagsljus är hygglig, men direkt solljus bör som alltid undvikas.
Spaltkilometer har skrivits om Pixel 3 XL:s notch, eller sensorhaka, eller vad man nu väljer att kalla den. Och visst är det en ohygglig skapelse, det kan inte förnekas. Dock, som alltid när vi har använt en telefon med en notch, vilket gäller de flesta flaggskeppen numera, så dröjer det bara några timmar, dagar på sin höjd, innan man i princip blir blind för den och inte överhuvudtaget ens tänker på det.
Vi är dock alla olika och vi är övertygade att somliga av er aldrig kommer vänja er vid notchen. För den som så vill kan man i utvecklarinställningar välja att gömma notchen, men det kommer på bekostnad av att skärmens användbara yta på höjden krymps från 2 960 pixlar till 2 789 pixlar – en förlust på 171 pixlar. Dock är förlusten i praktiken mycket mindre än så, då notchen i sig äter upp ungefär två femtedelar av skärmbredden. Vad föredrar man, att gömma den fula notchen eller att ha lite extra skärmyta? Eller är inget av dessa alternativ acceptabelt? Det kan bara du svara på.
Pekskärmen är av hög klass, men vi har i ett fåtal scenarion ibland noterat en fördröjning. Vi är helt och hållet övertygade om att det har med mjukvaran att göra, då problemet bara sker sporadiskt och endast i vissa appar (exempelvis webbläsaren Chrome).
Vi tvivlar inte på att Google kommer optimera bort problemet, men i en direkt jämförelse med fjolårets Pixel 2 XL så noterar vi att pekskärmen, i skrivande stund, är aningen sämre än i fjolårets XL. Det känns aldrig bra att ta ett steg bakåt när en helt ny telefongeneration släpps, men det tycks dessvärre som att så är fallet för närvarande. Bakläxa, Google. Lillebror Pixel 3 har å sin sida inte uppvisat denna sporadiska reaktionströghet i vissa appar, utan har en pekskärm som är precis så bra som vi alltid förväntar oss numera.
Slutligen noterar vi att den lätt ihåliga känslan under pekskärmen, som gav ett ihåligt och en lite ”studsande” känsla då man knackade på pekskärmen i förra årets XL, i årets modell är som bortblåst. En bagatell kanske, men vi är likväl mycket glada åt detta då det fick fjolårets XL att kännas lite billig. Rent allmänt är byggkvalitet och formgivning ett klart steg framåt i år.
Trådlöst och ljud
Numera är det sällsynt med betydande mottagningsproblem via mobilnät och Wi-Fi. Alla olika telefonmodeller har förvisso sina individuella egenheter, och i specifika situationer kan en modell ha mottagningsproblem på en plats där en annan fungerar utmärkt, och tvärtom. Det är mycket svårt, för att inte säga omöjligt, att testa alla dessa otaliga och ytterst specifika scenarion.
I våra recensioner mäter vi upp den testade enhetens signalstyrka på en given plats, med en välbeprövad telefon som referens på samma mobilnätverk och på samma Wi-Fi-nätverk, för att se om de presterar likvärdigt. Numera presterar nästan alla telefoner från etablerade tillverkare likvärdigt under givna förutsättningar, och vi fördjupar oss därför endast om vi noterar en betydande skillnad i signalstyrka och nätverksstabilitet.
Vidare testar vi den testade enhetens känslighet för dödsgreppet i alla våra telefonrecensioner, där vi kort beskrivet greppar telefonen med båda händerna och gör vårt bästa att med varierande grepp täcka över de interna antennerna för att se om vi kan framkalla ett osedvanligt stort signalfall.
Alla telefoner uppvisar en viss känslighet för dödsgreppet; utan undantag kan signalfall framkallas i alla telefoner, men lyckligtvis är dessa signalfall numera sällan av betydande art. Vi fördjupar oss endast i ämnet om vi stöter på större signalförluster än normalt.
Vi har under vår testperiod inte noterat några som helst problem med mottagning och anslutningsstabilitet via vare sig mobila nätverk som Wi-Fi och Bluetooth. Pixel 3 XL och lillebror Pixel 3 har båda presterat i paritet med de bästa konkurrenterna, och har uppvisat mottagningsproblem på samma platser med ytterst svag mottagning som andra telefoner har samma problem. Kort sagt presterar årets två Pixel-telefoner som förväntat, vare sig bättre eller sämre än konkurrenterna.
Ljudet via de medföljande trådburna Pixel Buds-hörlurarna är bra, klart bättre än vad man förväntar sig av hörlurar som medföljer ”på köpet” i kartongen, men för den som har synnerligen höga krav på ljudet gör bäst i att fortsätta använda sina favorithörlurar och den medföljande adaptern mellan USB Typ C och 3,5 mm. De medföljande hörlurarna har till vår belåtenhet en USB Typ C-anslutning, så de kopplas rakt in i telefonen, ingen adapter behövs.
Vi uppskattar vidare designen på de medföljande lurarna, så man med kabeln kan justera passformen på lurarna så att de passar alla olika öron. Fin bonus att vi inte bara hittar volymknappar på sladden till den högra öronsnäckan, utan också en funktionsknapp i mitten vilken kan användas för play och paus men som via ett långtryck även kan öppna Google-assistenten för röstkommandon.
Även om ljudkvaliteten i våra öron är god i de medföljande hörlurarna så är detta inte bra lurar för osedvanligt bullriga miljöer. Då dessa lurar inte är av traditionell in ear-typ med gummiproppar som sluter tätt i hörselgången släpps en hel del ljud in i gliporna mellan örat och öronsnäckan. De maskerar helt enkelt inte oväsen eller buller bra och har väldigt lite att erbjuda i form av ”noise cancellation”.
Ljudet vid telefonsamtal är utmärkt, både via hörlurar och med telefonen mot örat på traditionellt vis. Motparten upplever att vindsus effektivt filtreras bort och att ljudet är klart och tydligt. I vår ände är ljudet också bra, men som alltid hade vi önskat en aningen högre maxvolym när vi håller telefonen mot örat. Med hörlurar inkopplade är maxvolymen mer än tillfredsställande för våra behov.
Ljudet via de två frontriktade stereohögtalarna i Pixel 3 XL är ett klart steg framåt jämfört med fjolårets XL-modell, som i sin tur hade en av de bättre telefonhögtalarna. Vi finner ett markant förbättrat mellanregister som kanske främst förmedlar röster tydligare, både vid telefonsamtal och vid video-/musikspelande.
Vidare bjuds vi på en lite högre maxvolym och en decibelmätning bekräftar detta: vi mäter upp mycket fina 88 decibel 50 centimeter från telefonens front. Synnerligen bra, och kan jämföras med exempelvis 86 decibel i Pixel 2 XL, 82 decibel från fronten av Samsung Galaxy Note 9 och 81 decibel från fronten av OnePlus 6. I lillebror Pixel 3 mäter vi upp 87 decibel 50 centimeter från fronten, det vill säga aningen lägre maxvolym än storebror XL, men fortfarande ett mycket bra resultat.
Allt är dock inte prefekt med högtalarna, utan vi upplever att ljudet i Pixel 3 XL – även om det alltså är bättre än i fjol – är lätt ihåligt. Därtill noterar vi att bakstycket vibrerar en aning då man spelar upp musik eller video på hög volym. Inga påtagliga vibrationer, men man känner dem tydligt om man håller telefonen i handen.
Även det mindre syskonet Pixel 3 har ett visst vibrerande på bakstycket med volymen högt uppdragen, men det är mindre påtagligt än i 3 XL. Pixel 3 har därtill ett mindre ihåligt ljud än storebror. De två syskonen är i övrigt mycket snarlik vad ljudbilden berör.
Mjukvara och användande
Mjukvaran bygger som sig bör med en Pixel-telefon på den senast tillgängliga Androidversionen, vilket i skrivande stund är Android 9.0 Pie. Pixel-telefoner bjuder på en i princip, men inte helt, ren Androidversion, ovanpå vilken Google har lagt in subtila men ofta betydelsefulla förändringar i form av vad vi för enkelhetens skull har valt att kalla Pixel UI.
Bland annat ser vi en lätt putsad, finpolerad, launcher (hemskärm/låsskärm/applåda) som inte bara är aningen med polerad rent visuellt men som även bjuder på en del Pixel-specifika funktioner som Android i grundutförande saknar.
Precis som i fjol, och året innan det då den första generationen Pixel-telefoner lanserades, ser vi i år en lite märklig utrullning av mjukvaran i Pixel 3 och 3 XL. Trots att detta alltså är de allra senaste telefonerna Google har att erbjuda är mjukvarans säkerhetspatch fram till början av november daterad september.
Google hoppar alltså precis som i fjol över oktober-patchen, vilket ser lite illa ut inte minst då detta är något som om och om igen kommer nämnas i recensionerna runtom på nätet. Lyckligtvis är detta inte en indikation på att Google inte kommer hålla sitt eget uppdateringsschema, utan med start i november kommer alla Pixel-telefoner, även årets kull, få snabba och tidsenliga uppdateringar varje månad. Med vissa individuella undantag, dock: vi har sett att Pixel-ägare ibland och av oklara skäl har gått miste om enstaka säkerhetsuppdateringar, eller fått dem flera veckor efter att de publicerades.
Användarmässigt då? Den som har haft en Pixel, eller till och med en av de senare Nexus-modellerna, känner sig genast hemma på Pixel 3 XL, och lillebror Pixel 3. Det som kanske mer än något annat utmärker Googles Pixel-gränssnitt är att det till skillnad från vissa andra tillverkares gränssnitt är mycket lättnavigerat och lätt att förstå och lära sig.
Många har jämfört Googles Pixel med Apples iPhone vad gäller användande och handhavande, då de är så pass lättanvända och förståeliga. Vi vet att en sådan jämförelse sannolikt retar vissa Androidälskare, men vi tenderar att åtminstone delvis hålla med.
Det rör sig ingalunda om att Pixel 3 XL är en Androidtelefon med iOS-inspirerat gränssnitt, utan likheterna ligger snarare i hur lättförståeligt och (ibland över-) tydligt gränssnittet är. Att Google i Pixel-serien dessutom har kontroll över både hårdvara och mjukvara, vilket alltid har varit en av Apples fördelar gentemot Android-konkurrenterna, ger dem dessutom bättre möjligheter att sy ihop mjukvara och hårdvara på bästa möjliga vis, vilket på pappret kan skapa en homogen användarupplevelse som många konkurrenter på Androidmarknaden kan ha svårt att matcha.
Även om gränssnittet har fått en del nya funktioner och ett putsat gränssnitt jämfört med fjolårets Pixel 2-duo, även då dessa har den senast tillgängliga mjukvaran, så är det mesta sig likt. Vi kommer därför inte gå in i detalj på mjukvara och gränssnitt, utan endast avhandla de mer betydande nyheterna.
Den kanske omedelbart mest noterbara förändringen är att vi i Pixel 3 XL och lillebror 3 till skillnad från Android i grundutförande inte ser den klassiska uppsättningen navigeringsknappar (tillbaka, hem och multikörning), utan i årets Pixel 3-duo möts vi, precis som i Pixel 2-duon med grundinställningar, istället av Googles nya gestnavigering för navigeringsknapparna.
På hemskärmen innebär detta att den enda navigeringsknappen vi ser är ett slags knubbigt minustecken i mitten där vi tidigare fann den runda hemknappen. Såväl tillbaka- som multikörningsknappen är alltså borta, åtminstone hemskärmsvyn. Detta är sannolikt bra för OLED-skärmar som annars lätt drabbas av inbränning av statiska grafiska element, såsom navigeringsknappar.
I Pixel 2-duon hittar vi alltså samma gestnavigering, men i Pixel 3 och 3 XL kan man till skillnad från i Pixel 2-duon i inställningarna inte välja att stänga av den nya gestnavigeringen oh återgå till de traditionella tre knapparna. I Pixel 3-duon är det nya gestnavigeringssystemet påtvingat – såvida man inte har ett relativt omfattande kunnande och vilja att ”pilla”, då man via omvägar och trixande kan återgå till treknappsystemet.
Vi är inte glada åt att det hela är påtvingat, det går tvärt emot vad vi anser att Android handlar om, men samtidigt är det svårt att få folk att frivilligt anamma nyheter och utveckling då människan av naturen ofta är konservativ och föredrar invanda mönster före förändringar.
Vi förstår således Googles resonemang, men dessvärre kan tvånget ses som ett problem för vissa då Googles gestnavigeringssystem kort sagt inte riktigt känns redo, utan behöver mer tid att putsas. Vi tvivlar inte på att det kommer bli bättre i kommande uppdateringar, men just nu är det tyvärr inte implementerat på bästa vis.
Ett exempel på en i vårt tycke bra gestnavigering hittar vi i senare versioner av OnePlus Oxygen OS, och vi hade önskat att Google sneglade både en och två gånger på detta och lånade inspiration.
Varför är då Googles nya gestnavigering dålig? Först och främst säger vi inte att gestnavigeringen är dålig, det är den absolut inte, men den har vissa brister som vi hoppas att Google åtgärdar och som gör att vi hade önskat att Google väntade lite med att tvinga på sina användare det nya navigeringssystemet.
Ett exempel på något som efter flera månader ännu retar oss är hur man via det nya gestsystemet når sin applåda. Precis som i tidigare versioner av Pixel UI sveper man helt sonika uppåt från skärmens nederkant, men till skillnad från med det gamla navigeringssystemet så måste man svepa uppåt två gånger. Vid första svepet når man nämligen bara den nya multikörningsvyn, där man ser alla aktiva och/eller nyligen använda appar. Man bjuds i den här vyn även på de fem mest använda apparna i ikonform.
För att nå applådan och alla appar måste man alltså svepa uppåt en gång till, alternativt redan från början göra ett mycket långt svep som sträcker sig från skärmens nederkant ända upp till skärmens mittpunkt – något som inte är helt lätt med enhandsfattning, i synnerhet inte om man har små händer eller begränsad fingermobilitet. Ofta tvingas man alltså förlika sig med att det numera helt enkelt kommer krävas två svep för att nå sin applista.
Vidare leder ett normalt svep på den nya hemknappen till att multikörningsvyn hoppar fram på ett synnerligen bryskt vis, utan en mjuk grafisk övergång. Det ser nästan ut som en grafikbugg som blinkar till på skärmen under bråkdelen av en sekund, men det fungerar på det här viset per design. En design som vi hoppas att Google putsar en hel del på om de nu skall tvinga oss att använda den nya gestnavigeringen.
När en app är öppnad tillkommer en tillbakaknapp i navigeringsmenyn, till vänster om hemknappen precis som förut. Detta är en bra ändring, att tillbakaknappen endast är i vy då den kan användas till något. På så vis minimeras risken för inbränning på OLED-skärmar en hel del, vilket alltså även gäller den numera pensionerade appväxlingsknappen som inte längre existerar och därmed inte kan leda till inbränning. Allt är alltså inte dåligt med det nya gestsystemet.
Vår favoritfunktion i Googles gestnavigering, ett gestkommando som vi finner vara smått briljant, är möjligheten att genom att svepa på hemknappen och åt höger kunna växla mellan alla tidigare öppnade appar. Ungefär samma funktion som appväxlingsknappen i äldre versioner av Android, men betydligt mer strömlinjeformat. Allt som behövs är ett svep; svep lite längre för att fortsätta skrolla i applistan, svep åt andra hållet för att skrolla åt andra hållet. Släpp fingret när du hittar appen du vill använda.
En enda följsam rörelse, istället för att som tidigare först trycka på appväxlingsknappen, flytta fingret upp till applistan, skrolla till den tidigare öppnade appen du vill öppna och till sist trycka på den. Vår favoritfunktion i Googles gamla navigeringssystem var annars att snabbt dubbeltrycka på appväxlingsknappen för att växla fram och tillbaka mellan de två senast använda apparna- mycket smidig och snabb funktion, som lyckligtvis finns kvar i omarbetad form i det nya navigeringssystemet, via ett kortsvep till höger från hemknappen.
En annan fördel och kanske det vi uppskattar allra mest i det nya navigeringssystemet är att man genom svep uppåt från hemknappen kan nå sin applista oavsett vilken app man befinner sig i, så länge som hemknappen är i vy. I fullskärmsappar måste man svepa upp en gång för att lyfta fram hemknappen, sedan långsvepa eller dubbelsvepa för att nå applistan. Mycket svepande, men vi föredrar det före att först tvingas återgå till hemskärmen för att kunna nå applådan.
Bland de mindre nyheterna i Pixel UI för Pixel 3-duon hittar vi en utökad funktionalitet för den nu drygt årsgamla ”Now Playing”-finessen. Now Playing, om aktiverad, lyssnar konstant efter musik som spelas i bakgrunden där vi befinner oss. När en låt som Google känner igen spelas presenterar Pixel UI artist och låtnamn diskret direkt i nederkant på låsskärmen, alternativt som en avisering i det neddragbara aviseringsfältet.
Detta är i grunden alltså samma funktion som vi såg i fjolårets Pixel 2-duo, men i år har Google lagt till en historik för alla låtar som har identifierats, presenterade med artist, låtnamn, tid och datum. Man kan alltså gå tillbaka och se vilken låt som spelades vid ett tidigare tillfälle, då man inte hade tid eller möjlighet att genast kolla telefonen. Så länge man minns ungefärlig tidpunkt så är det en barnlek att hitta låten man söker.
En annan nyhet i Pixel UI rör Google-assistenten som nu har getts möjligheten att svara på samtal åt dig, exempelvis om du misstänker men inte är helt säker på att det handlar om ett så kallat spam-samtal, försäljare eller bara någon som har ringt fel nummer. Google kallar funktionen för ”Screen call”, något som på svenska kanske närmast kan översättas till samtalsgranskning.
Samtalsgranskningen som sådan låter Google-assistenten svara på inkommande samtal åt dig; assistenten lyssnar på motparten och presenterar motpartens svar i textform på telefonens skärm, varpå assistenten föreslår en rad olika svar som man kan välja mellan. Exempelvis (fritt översatt till svenska): ”Berätta mer”, ”Markera som spam”, ”Vem är detta?” och ”Jag ringer tillbaka senare”. Man trycker på utvalt svar och assistenten fortsätter samtalet med motparten, alternativt avslutar vänligt men bestämt samtalet om vi så önskar. Kort sagt en slags intelligent telefonsvarare. Man kan när som helst välja att själv ta över samtalet.
Vi har redan använt den här funktionen ett flertal gånger och finner den vara av stor praktisk nytta, inte minst för oss som känner oss besvärade av att i person tala med påflugna försäljare. Nackdelen som så många gånger förr är att det inte finns svenskt språkstöd ännu, trots att assistenten numera talar svenska. Har man svenska som systemspråk i Android inaktiveras funktionen helt och hållet.
En annan nyhet är Googles Digital wellbeing, som för tillfället är exklusivt för Pixel 3-duon men som framöver skall komma till fler enheter. Digital wellbeing, eller Digitalt välmående som det heter på svenska, är en funktion som håller koll på hur vi använder våra telefoner; hur mycket, hur ofta, och vilka appar vi använder.
Därtill innehåller Digitalt välmående på smarta funktioner för att hjälpa oss minska användandet, genom något Google kallar Wind down, eller Varva ner, i vilken vi kan schemalägga hur vi vill använda telefonen – och när vi inte vill använda den. Man kan exempelvis ställa in telefonen att klockan 22:30 på vardagar ställa in skärmen på att endast visa gråskalor, samt att ställa telefonen i Stör ej-läge.
Detta kan även kombineras med Nattljus, där skärmen mellan utvalda tidpunkter, exempelvis med start klockan 21:00 och fram till klockan 22:30 (då gråskaleläget startar) startar nattljusläget som filtrerar bort skärens blå ljus som tenderar att hålla oss vakna. Mer än något annat kanske Digitalt välmående har gett oss en insikt i hur mycket och hur intensivt vi faktiskt använder våra telefoner. Närmare en femtedel av vår vakna tid har spenderats åt att stirra på telefonens skärm. Huga.
Utöver ovanstående så är nyheterna i senaste versionen av Pixel UI för Pixel 3-duon få, eller ytterst subtila, med undantag av kameran, där vi ser en hel del nyheter och grafiska förändringar. Vi fördjupar oss i detta i kamerakapitlet.
Nedan har vi samlat en rad skärmdumpar från Pixel 3 XL:s gränssnitt och inställningsmenyer och vi låter dessa tala för sig själv.
Kameran
Kameran är i år precis som i fjol (till vårt förtret) av enkelkameratyp, och precis som förra året bjuds vi på 12,2 megapixlar i 4:3-läge eller 8,3 megapixlar i 16:9-läge. Även övriga specifikationer är med ett mycket märkligt undantag på pappret identiska med fjolårsmodellerna; optik på f/1,8, en sensor på 1/2.55 tum och sensorpixlar på fina 1,4 mikrometer. Därtill finner vi precis som i fjol optisk bildstabilisering i kombination med Googles smått fantastiska elektroniska bildstabilisering och fasdetekterande dubbelpixelautofokus (är det ens ett ord?).
Det ovan nämna undantaget finner vi i att Pixel 3-duon obegripligen saknar laserautofokus, något som fjolårstelefonerna hade. Vadan detta? Gör laserautofokus helt enkelt ingen nytta, enligt Google, eller försöker de bara spara in på tillverkningskostnaden och hoppas att ingen märker det? Vårt kameratest nedan får utgöra om avsaknad av laserautofokus är något som drabbar fotoupplevelsen och/eller bildresultatet.
På pappret finner vi alltså en kamera som är nästan identisk med fjolårskameran. I år har dock komponenterna uppgraderats och vi finner bland annat en bättre kamerasensor (IMX363, att jämföra med IMX362 i Pixel 2-syskonen), bättre optik och en helt ny autofokus med en mycket responsiv och snabb objektspårning; lägg fokus där du vill ha den, med hjälp av pekfokus, och kameramjukvaran gör resten. Så länge objektet är i bild och inom synhåll ligger fokus där du vill ha den oavsett om du flyttar kameran eller har skakiga händer. Mycket imponerande, och långt snabbare än exempelvis Samsungs autofokus med objektspårning.
Nytt i år är även möjligheten att justera bakgrunds- och/eller förgrundsoskärpan då man fotograferar i bokeh-läget (i kameramjukvaran kallat Porträtt). Justeringen sker till skillnad från majoriteten av konkurrenterna i kameramjukvarans inbyggda bildredigerare efter att bilden har tagits. Man kan även i samma bildredigerare flytta fokuspunkten till valfritt objekt i bilden. Här är man lite mer begränsad då man endast kan lägga fokus med ett skarpt resultat som följd om bilden från första början var skarp då den togs.
En rad små förbättringar av huvudkameran i jämförelse med Pixel 2-duon således, men den kanske största förbättringen vad gäller kamerorna finner vi istället i frontkameran som i år är av dubbelkameratyp med två 8-megapixelsensorer (IMX355 båda två), varav den ena är av vidvinkeltyp med en bländare på f/2,2, ett synfält på 97 grader och fixerad fokus, och den andra är huvudkameran med en bländare på f/1,8, ett synfält på 75 grader och fasdetekterande autofokus såväl som pekfokus.
Kameramjukvaran fick nyligen ett helt nytt gränssnitt, en förändring som även Pixel- och Pixel 2-telefonerna har fått ta del av, men vissa av de ovan nämnda nytillkomna funktionerna är (för tillfället åtminstone) exklusiva för Pixel 3 och 3 XL, såsom objektspårning för autofokus och möjligheten att i efterhand justera bokehstyrka och fokuspunkt.
Vidare finner vi i Pixel 3-duon möjligheten att automatiskt spara bilder i både JPEG och RAW-format, samt ett fotoläge kallat ”Fotoautomat” i vilket frontkameran aktiveras och automatiskt tar bilder när man ler eller gör en ’rolig min’, två funktioner som äldre Pixel-telefoner för närvarande saknar.
I övrigt är det mesta sig likt, även om gränssnittet är nytt, och vi finner till vårt missnöje att Google inte har förbättrat slow motion-videokameran från de 240 FPS som även Pixel 2-duon mäktar med. Vi vet att Snapdragon 845 är snabb nog för att klara av hela 480 FPS (vilket OnePlus 6 bevisar), så det känns tråkigt att Google har valt att begränsa oss till låga 240 FPS. Kanske är detta en konsekvens av att Google har gett Pixel 3-syskonen blott har 4 GB RAM? Vi vet inte, men vi är likväl besvikna.
Exempelbilder
Notis: Alla bilder har tagits med kameramjukvaran i dess grundinställning, med vissa undantag för bildförhållande, och med den för tillfället via OTA senast tillgängliga mjukvaran. I bilder där fokuspunkten spelar någon roll, det vill säga närbilder, har vi manuellt lagt fokusen där vi vill ha den med hjälp av pekfokusfunktionen. Då kameramjukvarorna är i sitt grund-/autoläge så har vi alltså låtit kameramjukvaran själv hantera saker som HDR, exponering, färgåtergivning, slutartid och vitbalans utan någon som helst hjälp från oss.
Problem med exempelvis överexponering kan i många fall åtgärdas om man växlar till ett manuellt kameraläge och själv justerar exponering, men detta är inte något vi gör i våra kameratest. Vi testar helt enkelt alltid, med undantag av manuell pekfokus i vissa fall, kamerans ”sikta och skjut”-duglighet. En medveten fotograf kan manuellt kompensera för eventuella brister i kamerans autoläge och en testad kamera kan alltså med en god fotograf vara bättre än vad som framgår i våra recensioner.
Dagsljus- och inomhusbilder
Google Pixel 3 XL (t.v.), Samsung Galaxy Note 9 (t.h.)
I det första bildparet ser vi två i en första anblick mycket snarlika bilder. Båda kamerorna lyckas bra med den luriga ljuskontrasten med ett skuggigt träd mot en klarblå himmel, men Pixel 3 XL är ändå snäppet vassare med mer dynamik i synnerhet i himlen och molnen i bakgrunden. Note 9 å sin sida lyckas bättre med skärpan i vissa bildpartier, exempelvis planket. Note 9 lyfter på ett mycket Samsungtypiskt vis fram mer ljus än vad våra egna ögon såg på plats, medan Pixel 3 XL är mer neutral. Allt som allt en oavgjord rond.
I det andra bildparet, på glasdekorationen med den målade fjärilen, ser vi återigen exempel på hur Pixel 3 XL och Note 9 hanterar exponering och ljusstyrka annorlunda. Samsungen lyfter fram mycket mer ljus och på grund av detta går mindre partier på glasdekorationen där ljus reflekteras förlorade i överexponering, medan Pixel 3 XL istället hanterar detta exemplariskt. Vi ser även att färgåtergivningen blir lidande i bilden tagen med Note 9 på grund av det överdrivna ljuset, med lätt bleka färger som följd. Även skärpan är snäppet bättre i Pixel 3 XL-bilden. Ronden till Pixel 3 XL.
I bildparet på sprayflaskan med fönsterrengöring lyckas båda kamerorna överlag mycket bra. Pixel 3 XL hanterar som alltid exponeringen bättre, med mindre överexponering i ljusa reflektioner, medan Note 9 bjuder på ett större skärpedjup. Färgåtergivningen är utmärkt i båda bilderna. Vi ger Pixel 3 XL rondsegern då Note 9 överexponerar relativt kraftigt, inte minst på telefonkartongens vita partier och sprayflaskans vita munstycke.
Bildpar fyra, återigen en lurig ljuskontrast med en ljus himmel bakom en skuggig trädkrona och ett plank, ger oss precis som i det allra första bildparet en jämn kamp. Note 9 lyfter fram med ljus och detalj i mörka partier, medan Pixel 3 Xl å sin sida lyckas bättre med dynamiken, i synnerhet i himlen och molnen i bakgrunden. Färgåtergivningen är bra i båda bilderna även om Pixel 3 XL är lite för mörk och Note 9 lite för ljus. Oavgjord rond, två mycket bra bilder.
Bildpar fem och sex, på telefonkartongen och den hängande blomkrukan, avslöjar stora brister i hur Note 9 hanterar synnerligen svåra ljuskontraster. Båda bilderna är kraftigt överexponerade med resultat att stora mängder bildinformation för alltid har gått förlorad i en vit soppa. Kartongens text är helt och hållet oläsbar i bilden tagen med Note 9, och den påtagliga överexponeringen i bakgrunden i nederkant i den efterföljande bilden är oacceptabel år 2018. Googles HDR-funktion är i en klass för sig, och även om de tu Pixel 3 XL-bilderna är aningen för mörka för att matcha verkligheten så hanterar pixeln det hela flera gånger bättre än Note 9. Klasskillnad. Två enkla ronder till Pixel 3 XL.
Note 9 räddar i bildpar sju, på trädgårdsslangmunstycket, lite av äran den förlorade i de två föregående bildparen. Vi har i den här bilden med pekfokus medvetet lagt fokus på det gröna vridreglaget i bildens nederkant, och Note 9 lyckas noterbart bättre än Pixel 3 XL med detta. Note 9 bjuder på en överlag bra skärpa och fokus över nästan hela munstycket, medan Pixel 3 XL inte alls lyckas fokusera där vi ville ha fokus – kanske ser vi här konsekvensen av att Google valde att inte ge Pixel 3-duon laserfokus? I övrigt renderar Pixel 3 XL en bra bild, med aningen mer dynamik och djupare färger, men då det här delmomentet specifikt handlade om manuell pekfokus går rondsegern till Note 9.
Bildparet på löven är ytterligare ett test där den manuella pekfokusen testas, och Pixel 3 XL lyckas här mycket bättre. Vi lade manuellt fokuspunkten på det gråbruna lövet i mitten och båda kamerorna lyckas lägga fokuspunkten rätt. I övrigt ser vi samma tendens som i princip alla andra bilder, där Pixel 3 XL bjuder på bättre dynamik men lite för mycket mörker, medan Note 9 lyfter fram mer ljus, på bekostnad av dynamiken. Oavgjord rond.
I det sista bildparet, bilder tagna i normalt inomhusdunkel under dagtid, finner vi två bilder som är i princip identiska. Även om vi kan se små skillnader då bilderna detaljstuderas så är det omöjligt att utse en vinnare. Skillnaderna här handlar mer om tillfälligheter och minimala mjukvarujusteringar än om bättre eller sämre, och ronden slutar således oavgjort.
Den som har hållit räkningen har vid det här laget konstaterat att Google Pixel 3 XL med lätthet vinner dagsljusmatchen mot Samsung Galaxy Note 9, med fyra rondsegrar mot en, och fyra oavgjorda ronder. Inte minst vinner Pixel 3 XL dagsljuskampen tack vare Googles marknadsledande HDR, som i ett par bilder fullkomligt utklassar Galaxy Note 9 som i svåra ljuskontraster ibland uppvisar stora problem med överexponering.
Mörkerbilder
Google Pixel 3 XL (t.v.), Samsung Galaxy Note 9 (t.h.)
I bildpar ett i mörkertestet finner vi två bra bilder tagna med de tu kamerorna. Detaljrikedomen är i princip identisk, men vi ser att Samsung har skruvat upp skärpan lite högre än Google. Färgåtergivningen, eller kanske snarare färgtemperaturen, skiljer sig till skillnad från skärpa och detalj däremot kraftigt åt de tu emellan. Vi ser en kallt vit bild tagen med Pixel 3 XL – ett stort steg bort från Pixel 2:s tendens att lyfta fram alldeles för mycket värme i samma ljusförhållanden – medan Note 9 tar en varmare bild med betydligt mer gulstick. Ingen bild lyckas matcha verkligheten perfekt, men verklighetens färgtemperatur låg vid fototillfället närmare Pixel 3 XL än Note 9. Oavgjord rond, då Note 9 bjuder på aningen bättre skärpa medan Pixel 3 XL bjuder på en mer korrekt färgnyans.
I det andra bildparet är rollerna omvända; Pixel 3 XL går mer åt det varmt gula hållet medan Note 9 bjuder på en lite kallare bild som bättre matchar verkligheten. Skärpan är den här gången aningen bättre i Pixel 3 XL-bilden än i bilden tagen med Note 9. Ytterligare en oavgjord rond.
Bildpar tre är vid en första anblick mycket snarlika, men vid närmare granskning finner vi betydande skillnader. Pixel 3 XL lyfter å sin sida fram ett påtagligt blåstick i himlen i bakgrunden, något som inte matchar verkligheten. Note 9 lyckas här klart bättre. Däremot lyckas Pixel 3 XL istället bättre med grönnyanserna, där Note 9-bilden å sin sida upplevs som lite blek och platt. Överexponeringen i gatan, nedan gatlyktan, är i princip identisk i båda bilderna. Inte påtaglig men heller inte ideal. Skärpan är i bildens mittpunkt en ganska jämn kamp, med lätt övervikt för Pixel 3 XL på grund av samsungens tendens att brusreducera lite för hårt, vilket suddar ut mindre detaljer. I bildens högra och vänstra ytterkanter blir skillnaden i skärpa betydligt större, och vi ser ett klart övertag för Pixel 3 XL. Ronden till Pixel 3 XL.
I det sista bildparet finner vi ännu en jämn kamp mellan två mycket kompetenta mörkerkameror – kanske de två bästa mörkerkamerorna på Androidmarknaden. Pixel 3 XL lyckas snäppet bättre med dynamik och färgåtergivningen för gröna nyanser, men Note 9 kontrar med en noterbart bättre skärpa och detalj på trädstammen där vi valde att manuellt lägga fokusen, samt en naturligare blånyans på himlen. Mörkerkampens sista rond till Galaxy Note 9.
Då mörkerkampen summeras ser vi en rondseger vardera, och två oavgjorda ronder. Ingen klar segrare kan här utdömas, utan vi konstaterar i korthet att dessa tu mörkerkameror, även om de har sina respektive styrkor och svagheter, totalt sett är jämbördiga och torde vara till belåtenhet för alla som behöver en telefon med en bra mörkerkamera.
Nattkamera-läget
I Pixel 3 och Pixel 3 XL lanserade Google någon månad efter butikspremiären ett mörkerläge kallat Nattkamera (”Night sight”) som Google själva påstår skall lyfta fram såväl ljus som färger och detaljer vid foto i mörka scenarion, utan att för den skull resultera i kraftigt brus och dålig skärpa. Stora ord, vars sanningshalt vi länge ifrågasatte.
När kamerauppdateringen slutligen kom var vi naturligtvis tvungna att testa hur väl det hela fungerar, och vi är smått förbluffade över hur väl Google faktiskt har lyckats. I bildjämförelsen ovan jämför vi Pixel 3 XL med kamerans grundläge till vänster med Nattkamera-läget till höger, och skillnaden är som… natt och dag, nästan.
Ett kompakt mörker med mycket dunkla färger förvandlas till en ljus bild med imponerande färger och tydliga detaljer även i mörka partier. Det är förstås inte helt brusfritt och vi kan bitvis se att mjukvaran har varit lite för överambitiös med brusreduceringen med ett lite utsmetat resultat som följd, men som helhet är resultatet mycket lyckat och inget som någon annan Androidtelefon vi har testat ens kommer i närheten av.
Nämnas bör dock att bildresultatet med Nattkamera-läget aktivt inte på några vis en realistisk rendering av vad våra egna ögon såg på plats, utan verkligheten ligger mycket närmare den vänstra bilden, med endast HDR-läget aktivt. Vi tar dock inte alltid bilder för att rendera en så realistisk bild som möjligt utan för att dokumentera något, för att visa något, och i det läget är Nattkamera-läget en riktig liten guldklimp.
Vad är Nattkamera-lägets svagheter då? För att lyckas med det här trollerinumret har Google kort sagt ökat slutartiden en hel del, och det innebär att man med ett skarpt resultat i princip uteslutande kan fotografera statiska motiv som inte rör på sig, och det innebär vidare att man måste hålla kameran väldigt stilla under en längre tid, vanligtvis mellan två och fem sekunder beroende på hur mörkt det är.
Det senare är dock, tack vare kombinationen av optisk bildstabilisering och Googles utmärkta elektroniska bildstabilisering, inte ett större problem såvida man inte har väldigt skakiga händer.
Allt som allt är vi mycket imponerade av Nattkameran och det är utan tvekan ett kameraläge som av oss kommer användas flitigt.
Bokeh
Google Pixel 3 XL (t.v.), Samsung Galaxy Note 9 (t.h.)
Bokehfoto med telefoner handlar i dagsläget mer än något annat om hur väl kameran (eller kamerorna) kan separera förgrund från bakgrund. En bra separation innebär att mjukvaran kan lägga oskärpa på bakgrunden för att lyfta fram förgrunden, själva motivet. En dålig separation av förgrund och bakgrund gör funktionen i princip obrukbar, medan en bra separation kan skapa mycket läckra bilder.
Både Pixel 3 XL och Galaxy Note 9 har en med telefonmått mätt mycket bra – dock ej perfekt – separation av förgrund och bakgrund, vilket vi ser i bilderna ovan. Vi ger dock Note 9 en fördel då bilderna betraktas i fullstorlek, då det är en mindre påtagligt artificiell gräns mellan förgrund och bakgrund. Däremot är Pixel 3 XL mycket bättre vad gäller exponeringen, som alltid, och vi ser en hel del överexponering i bilden tagen med Note 9, i synnerhet på tyghundens ben och fötter.
I vårt minibokehtest – knappast omfattande nog för att dra några större slutsatser – vinner Pixel 3 XL matchen tack vare den överlägsna exponeringen – trots en sämre separation av förgrund och bakgrund. För den medvetna fotografen som själv kompenserar för kameramjukvarans brister i Note 9 och tar manuell kontroll över exponeringen kan Note 9 däremot vara den bättre bokehkameran, tack vare den bättre separationen som man på intet vis, oavsett hur medveten man är som fotograf, kan råda över i Pixel 3 XL.
Zoom (2x)
Google Pixel 3 XL (t.v.), Samsung Galaxy Note 9 (t.h.)
I vårt zoomtest är utgången redan från början given: Note 9 kommer utan problem slå Pixel 3 XL, då Note 9 har en sekundär kameralins med ett telefotoobjektiv (zoom) på 2x. Inget mjukvarutrolleri i världen kan kompensera för en enkel lins med ett statiskt objektiv. Google har för all del gjort ett bra jobb med att förbättra den digitala zoomen i år, genom en rad mjukvaruoptimeringar och algoritmer, och Pixel 3 XL är bättre än fjolårets Pixel 2 XL vid zoom.
Mot Galaxy Note 9:s äkta optiska zoom räcker det dock inte långt, utan samsungen sopar mattan med pixeln. I bilden ovan kan man på bilden tagen med Note 9 med lätthet läsa den mindre texten strax under ”THE UNITED” på dollarsedeln, medan det i princip är oläsbart på bilden tagen med Pixel 3 XL.
Återigen ser vi att Note 9 överexponerar kraftigt, men tyngden i det här delmomentet ligger primärt på zoomen och inte på kameramjukvarans förmåga att hantera andra saker, som exponering eller färgåtergivning. Som zoomkamera är Galaxy Note 9 som förväntat överlägsen, och den givna segraren.
Frontkamera
Google Pixel 3 XL (t.v.), Samsung Galaxy Note 9 (t.h.)
Samsung Galaxy Note 9 har en av marknadens absolut bästa frontkameror och Pixel 3 XL (och lillebror Pixel 3 som har exakt samma kameror som 3 XL) ställs således inför tuffast möjliga motstånd i vårt minimala frontkameratest. Vi har i frontkameratestet med hjälp av pekfokus lagt fokuspunkten mitt på tyghundens nos.
De tu kamerorna tar två mycket bra bilder som i mångt och mycket vid en första anblick är svåra att skilja åt, eller hitta en klar vinnare. Även då vi tittar närmare är det en jämn kamp, där båda kamerorna bjuder på en utmärkt skärpa och detalj samt färgåtergivning. Vi finner dock att Pixel 3 XL ändå bjuder på aningen mer skärpa och detalj, inte minst i pälsen på tyghundens ben.
Färgåtergivningen är som nämnt mycket snarlik, med ett hårfint övertag för pixeln vad tyghundens nyans berör. Grönskan i bakgrunden lyfts fram utmärkt i båda kamerornas bilder. Vad gäller exponeringen ser vi ett lite blandat resultat där Pixel 3 XL har en viss tendens till överexponering på enskilda strån på tyghundens huvud till vänster i bild. Detta är lite oväntat då Googles HDR vanligtvis hantera detta exemplariskt väl. Note 9 uppvisar inte samma hårfina (pun intended) överexponering, men vi ser istället en ganska kraftig överexponering på tyghundens ben, till höger i bild.
Allt som allt ser vi i frontkameratestet en mycket jämn kamp dessa tu telefoner emellan, men Pixel 3 XL går ändå utan tvekan segrande ur just den här kampen trots en del problem med överexponering.
Buggar, problem och brister
Vi har läst om en del mjukvarurelaterade problem som andra tidiga Pixel 3 XL-ägare har stött på, i synnerhet amerikanska teknikbloggare och -journalister som tilldelades förhandsexemplar direkt från Google. Vi kan bara utgå från att förhandsexemplaren hade en tidigare mjukvara än butiksexemplaren vi använder, då vi inte har stött på majoriteten av problemen och buggarna som har lyfts fram.
Med det sagt har vår tid med Pixel 3 och Pixel 3 XL inte varit helt problemfri, och vi noterar att Google i år kanske inte riktigt hann med att polera bort alla småbuggar i tid för butikslanseringen. Både första och andra generationen Pixel-telefoner var direkt ur kartong och med den då tillgängliga mjukvaran tämligen stabila, vad vi erfor åtminstone, men i Pixel 3 XL, och i mindre omfattning det mindre syskonet Pixel 3, har vi sett ett och annat mjukvarurelaterat problem som vi vill nämna.
Det som kanske först och främst har frustrerat oss är något som endast har drabbat Pixel 3 XL, nämligen pekskärmen. I både Pixel XL och Pixel 2 XL var pekskärmen sällsynt responsiv och exakt i jämförelse med konkurrenterna på Androidmarknaden. Även om nästan alla telefoner numera har bra pekskärmar så var Pixel XL och pixel 2 XL snäppet vassare än majoriteten av konkurrenterna, och detta fick telefonerna att kännas snabbare och mer responsiva.
I Pixel 3 XL har vi dessvärre inte riktigt fått samma responsiva upplevelse. I regel svarar skärmen lika snabbt och exakt som fjolårets Pixel 2 XL, men i vissa appar, i synnerhet i webbläsaren Chrome, har vi till och från noterat en slags fördröjning då vi skrollar uppåt och nedåt.
Det hela är svårt att beskriva i ord, men om man skrollar snabbt uppåt eller nedåt på en webbsida och sedan sveper igen på skärmen då skrollningen håller på att avstanna så tar det ibland några tiondelar av en sekund för pekskärmen att reagera och för skrollningen att accelerera. När den väl reagerar på ett svep för att vi vill fortsätta skrolla så överreagerar pekskärmen ibland istället och skrollar betydligt snabbare än vad vårt svep anmodade. Det är ingalunda ett stort problem, men likväl ett beteende som vi inte är nöjda med.
Detta är nästan garanterat en mjukvarubrist, vilket är bra då det sannolikt kan lösas med en simpel mjukvaruuppdatering, då pekskärmen i de flesta appar med listmenyer inte överhuvudtaget uppvisar samma beteende. Inte heller i Chrome uppvisas samma beteende konstant, utan det kommer och går.
Vi misstänkte initialt att det handlade om att telefonens 4 GB RAM helt enkelt inte var nog och att fördröjningen orsakades av att arbetsminnet var fullt, men detta kunde vi avfärda med hjälp av en app som löpande övervakar minnesåtgången. Kort sagt hade telefonen gott om arbetsminne till övers när problemen uppstod.
Vi tvivlar inte på att detta kommer åtgärdas i en kommande mjukvaruuppdatering från Google, men vi kan bara recensera en telefon så som den fungerar vid testtillfället, inte recensera telefonen baserat på spekulationer om hur den kanske fungerar i framtiden. Och just nu är pekskärmen i Pixel 3 XL (ej lillebror Pixel 3) aningen bristfällig.
Ett annat problem som drabbar både Pixel 3 XL och lillebror Pixel 3 är en tröghet, närmast systemlåsning, i sällsynta fall då vi startar Google-assistenten genom långtryck på hemknappen. Vi vill tydligt poängtera att det här händer väldigt sällan, under våra veckor med telefonerna har det endast hänt två gånger i Pixel 3 XL och en gång i Pixel 3, och det har sedan novemberuppdateringen inte skett igen.
Låsningen som sådan varade i tre till fem sekunder och Google-assistenten är under den perioden helt frusen, medan systemet i övrigt är aningen trögt men fortfarande användbart. Efter några sekunder släpper ”proppen” och allt är som det skall igen – rappt och följsamt.
Vi har dessvärre inte haft en minnesövervakare igång när dessa sporadiska låsningar har slagit till, så vi vet inte med bestämdhet om problemet är arbetsminnesrelaterat, men misstanken är att så är fallet. Beteendet som sådant är typiskt för en enhet som har fått slut på ledigt arbetsminne och tvingas bolla data och processer mellan arbetsminne och NAND-minnet.
Är lösningen på ovanstående att Google borde ha kastat in mer RAM då, eller är detta något som skall lösas med hjälp av mjukvaruoptimering? Både och, menar vi. Att ge en telefon 6 GB RAM känns inte alls som för mycket begärt år 2018, i synnerhet inte då såväl telefonerna som apparna blir allt mer avancerade och multikörning via så kallad split screen och/eller bild-i-bild blir allt vanligare och uppmuntras allt mer. Mjukvaruoptimering kan göra underverk, men kan aldrig på egen hand lösa alla problem.
Batteritid och prestanda
[bench]23battery|google pixel 3 xl[/bench]
Batteritiden har under vår testfas varit mer eller mindre som förväntat; bra men inte utmärkt. Batteriet har i år krympt en aning då vi jämför med fjolårets 2 XL, från 3 520 mAh till 3 430 mAh, samtidigt som skärmytan har vuxit med drygt 10 procent, och dessvärre kan inte den aningen strömsnålare Snapdragon 845 kompensera för det mindre batteriet. Batteritiden är således aningen sämre än i fjol, vilket aldrig är önskvärt.
Det är svårt att säga med säkerhet hur stor skillnaden är mellan Pixel 3 XL och Pixel 2 XL vid dagligt och normalt användande, men vi upplever att vi i regel har några procentenheter lägre batterinivå vid dagens slut med Pixel 3 XL än med företrädaren. Det vill säga där vi med Pixel 2 XL i regel hade närmare 30 procent batteri kvar efter en normal dag har vi med Pixel 3 XL istället runt 25 procent kvar. Ett steg i fel riktning, och något som många kommer se som om inte en dealbreaker så åtminstone som en betydande brist.
I vårt syntetiska batteritest presterar Pixel 3 XL däremot aningen bättre än företrädaren från 2017. Vi mäter upp fina 533 minuter, eller 8 timmar och 53 minuter, vilket är bättre än både Pixel 2 XL och 2016 års Pixel XL. Det tycks kort sagt som att Pixel 3 XL är ganska väloptimerad för den specifika testmetodiken som PCMarks batteribenchmark använder, men aningen mindre väloptimerad för verkligt användande så som just vi använder våra telefoner, med en hel del skärmtid med hög ljusstyrka.
Lillebror Pixel 3 uppvisar till skillnad från 3 XL en klart bättre batteritid i år än i företrädaren med vilken vi ofta hade problem att klara en hel dag på en laddning. Vi har med Pixel 3 allt som oftast mellan 10 och 15 % batteri kvar vid dagens slut. Ingen betryggande marginal, men bättre än Pixel 2 vilken ofta krävde en liten stödladdning för att klara hela dagen. I vårt batteritest mäter vi upp 528 minuter, eller 8 timmar och 48 minuter, med Pixel 3. Nästan en hel timme bättre än företrädaren från 2017.
Laddning går med den medföljande snabbladdaren snabbt, och vi mäter i 3 XL upp en laddtid från 0 % till 100 % på 108 minuter, eller en timme och 48 minuter. Mer intressant är dock hur snabbt telefonen laddas från exempelvis 10 till 60 %, det vill säga spannet där snabbladdare i allmänhet gör absolut störst nytta, vilket går på finfina 35 minuter. Lillebror Pixel 3 laddas fullt på 100 minuter exakt, det vill säga 1 timme och 40 minuter. Detta är aningen långsammare laddning än Pixel 2, men batteriet är också en god bit större.
I år har Google för första gången gett sina Pixel-telefoner stöd för trådlös laddning via Qi-standarden, och de har därtill gett dem stöd för trådlös snabbladdning med upp till 10W. Dessvärre har Google sedan novemberuppdateringen inaktiverat trådlös snabbladdning för trådlösa snabbladdare som Google specifikt inte har godkänt själva. Trådlös laddning i normal hastighet fungerar däremot även fortsatt, oavsett om laddaren är Google-godkänd eller inte.
Att frångå en standard på det här viset anser vi luktar ruttet äpple och något som vi absolut inte förväntade oss av Google. Vill man ha trådlös snabbladdning i bilen exempelvis måste man således se till att köpa en Google-certifierad laddare, och just nu, i skrivande stund, finns det bokstavligen inte en enda sådan billaddare på marknaden. Inte ens Google själva erbjuder en trådlös snabbladdare för bilen.
Laddning från 0 till 100 % med Googles egna trådlösa snabbladdare Pixel Stand tar strax över två timmar, vilket är fullt acceptabelt för trådlös laddning och minst en halvtimme snabbare än trådlös laddning i normalhastighet. Framför allt ser vi som alltid med snabbladdning en stor förbättring vid laddning i spannet noll till 75 %, där vi även vid trådlös laddning ser dubbelt så snabba laddhastigheter som jämfört med normalladdning.
[bench]23system|google pixel 3 xl[/bench]
[bench]23cpu|google pixel 3 xl[/bench]
[bench]23gpu|google pixel 3 xl[/bench]
Vi låter graferna ovan tala för sig själv, men vi vill ändå påpeka att syntetiska prestandamätningar sällan eller aldrig säger hela sanningen om en enhets prestanda. Sammantaget kan syntetiska mätningar ge oss ett hum om hur en telefon presterar, men det är inte ovanligt att en telefon med blygsam syntetisk maxprestanda ändå upplevs lika snabb som på pappret kraftfullare konkurrenter, vid verkligt användande.
Vi vill också nämna att vi inte lyckades mäta upp ett pålitligt resultat vad gäller slumpvis skrivhastighet till det interna lagringsminnet i varken Pixel 3 XL eller lillebror Pixel 3. Resultaten var flera gånger högre än vad som rimligen kan stämma (cirka 150 MB/s slumpartad skrivhastighet, mot cirka 15–30 MB/s för konkurrenterna), vilket vi inte tror är korrekt. Vi har således utelämnat skrivresultaten via appen AndroBench från graferna ovan.
Vid faktiskt användande är Pixel 3 XL och lillebror Pixel 3 som alltid när det gäller Googles egna telefoner mycket snabba och följsamma. Dock upplever vi i år inte samma wow-känsla som både Pixel- och Pixel 2-duon bjöd på då de lanserades. Pixel 3-duon är snabb, tro inget annat, men de känns inte snabbare än företrädarna från i fjol, utan ”bara” lika snabba.
Kanske skall man inte förvänta sig en wow-känsla år efter år heller, precis på samma vis som Samsungs eminenta Galaxy Note 9 i handen och vid faktiskt användande inte upplevs som snabbare än Note 8. Inte för att Note 9 är långsam, utan för att Note 8 var rasande snabb den också. Samma visa med OnePlus 5T och 6 eller till och med 6T: OnePlus 6/6T känns i handen inte snabbare än 5T, trots ett snabbare systemchipp.
Vi känner i år för första gången att de fyra gigabyten RAM som Google gav årets Pixel-syskon inte är nog. Det var helt OK i första generationens Pixeltelefoner, och motvilligt OK i fjolårets Pixeltelefoner. Men det är inte längre OK år 2018. Inte för att Android i år kräver betydligt mer arbetsminne än i fjol, utan för att många av konkurrenterna nu har lämnat 4 GB bakom sig och säljer sina flaggskepp med 6 eller 8 GB RAM, en ökning av arbetsminnet som en flitig smartphoneanvändare utan några som helst tvivel kan dra nytta av.
Med mer arbetsminne behöver applikationer inte startas om från lagringsminnet när man exempelvis växlar mellan kameran, ett pågående telefonsamtal och Facebook, vilket tyvärr ibland är fallet med Pixel 3 med ”bara” 4 GB RAM.
Är det verkligen hela världen då, om man tvingas vänta en halv eller till och med en hel sekund längre för att växla över till Facebook? Nej, självfallet inte. Men det sticker lite i ögonen när man inte behöver vänta den där halva sekunden om man istället köper en OnePlus 6T eller en Samsung Galaxy Note 9. RAM är väldigt billigt numera, och utvecklingen går ständigt framåt, så vi anser inte att Google kan ursäktas för sin ovilja att med så enkla och relativt billiga medel ge Pixel 3-syskonen samma hårdvarumässiga grundförutsättningar som så många av konkurrenterna. Inte minst konkurrenter med lägre prislappar.
Vid spelande presterar Pixel 3 och 3 XL precis så bra som förväntat, och precis i linje med vad systemchippet Qualcomm Snapdragon 845 mäktar med. Även de tyngsta 3D-spelen på Googles Play-butik flyter förnämligt och endast sporadiskt noterar vi att bildflödet kan sjunka ned med något enstaka ”hackande” som följd, precis som på alla andra telefoner med samma systemchipp. Det sporadiska hackandet varar aldrig mer än bråkdelen av en sekund och har under vår testfas aldrig påverkat spelbarheten eller spelets utgång.
Kort sagt är Pixel 3-syskonen utmärkta spelenheter, precis som alla andra flaggskepp med samma systemchipp, men tack vare de frontriktade utmärkta stereohögtalarna lyfts spel- och videoupplevelsen ytterligare ett snäpp – för den som föredrar att spela och se på video utan hörlurar, vill säga.
Summering – Google Pixel 3 XL
Google Pixel 3 och 3 XL är de bästa Pixel-telefonerna någonsin, men vi har i år samtidigt sett den sämsta, mest problematiska Pixel-lanseringen Google hittills har gjort. Såväl Pixel- som Pixel 2-serierna var vid lansering betydligt mer redo för butikshyllorna, trots att Google då hade mindre erfarenhet av att bygga och sälja sina egna telefoner. Pixel 3-duon känns aningen framstressad, med en del buggar och optimeringsproblem som resultat.
Alla problem vi har upplevt med Pixel 3 och 3 XL i den här recensionen har varit mjukvarurelaterade, och vi tvivlar inte en sekund på att Google kommer åtgärda problemen i kommande mjukvaruuppdateringar. Redan novemberuppdateringen har åtgärdat en del låsningar eller semilåsningar som vi upplevde direkt ur kartong – men det känns ändå inte helt förtroendeingivande att en gigant som Google med snudd på oändliga resurser inte lyckas lansera årets Pixeltelefoner med mjukvara som är helt redo för konsumentmarknaden.
I övrigt är Pixel 3-syskonen som sig bör en tydlig polering av fjolårets Pixel-duo. Vi ser i år en lång rad förbättringar, exempelvis betydligt bättre bildskärmar i båda syskonen, bättre huvudkameror och i synnerhet nya frontkameror som utklassar fjolårspixlarna, betydligt bättre mörkerkameror, bättre byggkvalitet och ergonomi, bättre högtalare, snabbare systemchipp, stöd för inte bara trådlös laddning utan även trådlös snabbladdning (med vissa begränsningar – se batterikapitlet för mer om detta), förbättrad vattenresistens (IP68, kontra IP67 i fjol) och en – trots en del buggar – överlag mer funktionsrik och smart mjukvara.
Inte allt har dock blivit bättre i år, och bland svagheterna hittar vi på 3 XL en smått ohygglig ”notch”, eller sensorhaka, som på grund av den smått galna storleken det tog en stund att vänja sig vid samt en aningen sämre batteritid i 3 XL än i 2 XL. Nämnas bör dock att vi vad batteritiden i lillebror Pixel 3 berör tvärtom ser en noterbart bättre batteritid än i fjolårets Pixel 2, mycket tack vare ett 215 mAh större batteri.
Vi ser även ett mindre stryktåligt bakstycke i år, glas istället för metall, som därtill som följd av dess ruggade yta drar åt sig rester från det mesta som telefonen gnuggas mot. Dessa rester ser inte sällan ut som repor, även om de med enkelhet kan tvättas/gnuggas bort, men likväl resulterar det i en telefon som nästan konstant ser tämligen risig ut om man inte använder ett skin, ett skal eller ett fodral.
Den ruggade glasytan är däremot mycket bra för greppvänligheten och vi anser att Pixel 3-duon mycket väl kan vara de mest greppvänliga, minst halkiga, telefonerna med glasbakstycke på marknaden.
Prestandan är med undantag av ovan beskrivna mjukvarubuggar som förväntat ypperlig. Vid normalt användande upplevs Pixel 3 XL och i synnerhet Pixel 3 som mycket rappa och följsamma, men detsamma gäller de nu årsgamla syskonen Pixel 2 XL och Pixel 2. Vi vet att årets telefoner har snabbare hårdvara, men det är snudd på omöjligt att förnimma detta då telefonerna används i verkliga världen, precis som Galaxy Note 9 i handen inte känns snabbare än Galaxy Note 8, eller hur OnePlus 6T i handen inte känns snabbare än 5T. Vi har helt enkelt nått en nivå där man inte längre känner någon, eller åtminstone ytterst liten, skillnad mellan en tillverkares flaggskepp från ett år till ett annat.
Kameran är mycket bra, kanske den bästa huvudkameran på marknaden, men då Google har envisats med en enkelkamera även i år kan den ändå inte utmana de allra bästa konkurrenterna som har dubbel- eller trippelkameror. Oavsett hur mycket Google än försöker trolla med mjukvaran så kan en enkelkamera med fast optik inte konkurrera med en dubbel- eller trippelkamera vad gäller saker som telefoto (zoom), makrofoto (extrem närbild) eller vidvinkelfoto.
Fotograferar du bara med huvudkameran och har ingen nytta av vare sig vidvinkel eller zoom? Då bjuder Google Pixel 3-duon sannolikt på den bästa telefonkameran på Androidmarknaden. Annars finns det mer kompletta kameraalternativ från exempelvis Samsung, i form av S9 Plus och Note 9, samt Huawei, i form av P20 Pro och Mate 20 Pro.
Allt som allt konstaterar vi att Googles Pixel 3-duo är mycket bra, men med en och annan brist, och precis som i fjol håller vi det mindre av de två syskonen som det vassare alternativet av de tu. Vi vet att de större modellerna allt som oftast anses vara toppmodellerna, och på pappret är så även fallet med årets Googletelefoner, men på grund av den enorma notchen i XL, lite mer påtagliga mjukvaruproblem och en batteritid som inte kan matcha fjolårets 2 XL är Pixel 3 vårt förstaval.
Prislappen har i år ökat ytterligare jämfört med i fjol, och Pixel 3 XL går i dagsläget lös på från cirka 9 800 kronor på den tyska Google-butiken. Lillebror Pixel 3 å sin sida kostar från cirka 8 800 kronor. Färgalternativen, vilka är identiska för båda modellerna, är tre till antalet; svart (”Just Black”), vit (”Clearly White”) och ljusrosa (”Not Pink”). Båda modellerna säljs därtill med samma lagringsbestyckning; antingen 64 eller 128 GB.
[P_REVIEW post_id=167712 visual=’full’]